Ibland tar det tid... Ibland tar det tid att sätta tankarna i skrift. Visst skrev jag av mig till vänner om det som hade hänt, men att sätta ut det här på sidan, att avsluta Bamses liv här också - det tog tid.
För visst tror man ibland... visst förstår man inte att han aldrig kommer att komma tillbaks... men så ser man träurnan, hans leksaker, hans fina halsband... man ser honom på näthinnan och i huvudet och är så rädd att dom bilderna ska försvinna för alltid. En promenad är inte bara en promenad, det är en minnesresa med bilder och tankar. Plötsligt minns man varenda stolpe han kissade på, varenda avstickare han brukade ta. Plötsligt så ser man hur lycklig han var när han fick springa lös.

Dagarna innan Bamse dog hade jag som mest att göra. Jag hade haft en annons i Hundsport och det fanns inte mycket tid till hundarna. Stackarna fick bara gå ut i trädgården, men låg mest ner hela dagarna. Hela veckan hade gått snett, det var många småsaker som hände och jag sa till mig själv, precis samma sak som jag sa den vecka jag fick reda på att Bamse var sjuk: "Hur ska den här veckan sluta?". Den 12 november gick vi och la oss vid elvatiden och Bamse hade redan hoppat upp i sängen bredvid. Jag gjorde mig klar och la mig i sängen. Bamse låg vid fotändan med ryggen mot mig.
Forts..