Jag hade tagit med mig ett par tidningar upp för att läsa, men så fort jag hade lagt mig ner, reste sig Bamse upp och gick bort mot mig. han la sig på min arm.. som han inte hade gjort av sig själv på länge.
Jag lade undan tidningarna, släckte lampan och klappade och kelade med honom. Jag kommer ihåg att jag tänkte hur jobbigt det skulle vara att alltid stiga upp så tidigt som vi hade gjort de senaste tre månaderna. Efter en stund flyttade han på sig igen och vi somnade.

På natten så väckte Bamse mig. Det var inte ovanligt, han vaknade oftast en gång varje natt för att gå ut och kissa en stund. Jag steg upp rutinmässigt.. minns inte ens vad klockan var.. jag släppte ut honom och gick och la mig igen. En timme senare krafsade han på dörren och jag gick ner och släppte in honom.
Det ovanliga den här natten var att han vaknade en gång till och ville gå ut. Jag skällde lite på honom men släppte ut honom igen. Sen hörde jag inget förrän jag själv gick upp.

Morgonen var inte som alla andra morgnar, just den här morgonen skulle jag iväg och kolla bilen på verkstan och jag funderade på hur jag skulle lösa det praktiskt eftersom det var mitt i Bamses mattid. Jag gick ner för att släppa ut dom andra hundarna och när jag öppnade dörren såg jag att Bamse låg tll vänster om dörren och sov. Han vaknade till och de andra hundarna fick syn på mannen som rensar skräp utanför ÖB, så dom rusade bort och skällde och Bamse sprang med. Jag stängde dörren och hörde lite gruff, det lät som att Bamse och Stina rök ihop lite medans dom sprang.

Jag gick upp igen för att borsta tänderna och irriterade mig på att dom skällde så mycket. Jag kikade ut genom fönstret lite snabbt, men tror att jag aldrig ens registrerade vad jag såg. Rätt vad det var började Estrella att skälla mycket värre. Jag sprang ner och ropade in dom. Stina, Jazz och Estrella kom som skott, men ingen Bamse kom.

Jag förstod direkt att något var fel. Bamse brukade alltid komma. Jag minns att jag såg tre hundar och att jag förstod då. Jag försökte ställa in skärpan genom att kisa, låg där inte något borta vid brevlådorna? Eller var det en stor sten? Jag tog på mig jackan, jag tror inte ens att jag sprang. Så konstigt egentligen, men det fanns inte ens i mitt huvud att han levde. Inte att han var död heller. Så svårt att förklara.

Han låg med ryggen mot huset. Han hade ögonen öppna och tungan hängde utanför. Jag var väldigt sansad. Otroligt beredd fast att jag egentligen inte var det. Jag har aldrig fått panik i krissituationer, men jag var förvånad över mig själv. Jag hade inte väntat mig att Bamse skulle dö nu. Jag trodde, fast att jag aldrig sa det till någon. Fast att jag sa att han kunde dö vilken dag som helst, så trodde jag att han skulle leva i ett år till. Men nu låg han där, min älskade Bamse.

Jag hade tagit in de andra hundarna och med facit i hand så är det märkligt att dom lydde så bra och sprang in meddetsamma, förmodligen hade det med situationen att göra. Dom såg honom dö och jag är övertygad om att dom blev påverkade. Estrellas skall.. plötsligt insåg jag att det annorlunda tonläget som jag hörde var för att Bamse föll ihop.

Mannen som Bamse hade skällt på kom fram till staketet och frågade om han var sjuk. Sen frågade han vad det var för ras. Jag svarade artigt, men monotont.

Vad gör man när man är ensam och ens hund dör som väger 55 kg? Jag ville flytta honom så jag körde fram bilen upp på gräset. Jag tog en filt och tippade över honom på den och drog honom bort mot bilen. Men det fanns inte chans i världen att jag skulle lyckas få upp honom. Han var så tung och huvudet och kroppen hängde bara. Jag sjönk ner bredvid honom med bilen bakom oss som skydd. Jag klappade honom och grät tyst.

Jag hade hunnit ringa till pappa, mamma och veterinären och skulle återkomma till veterinären om hur vi skulle få Bamse till Helsingborg där han skulle obduceras. Mamma ringde igen och sa att hon kunde komma upp och hämta Bamse. Jag gick och släppte ut hundarna som sprang fram mot Bamse. Estrella var fortfarande stressad, Stina höll sig därifrån, men Jazz min guldklimp slickade bort mina tårar och satt hos oss.

Jag drog honom bort mot huset. Löven fastnade i hans päls och varenda gupp vi passerade skar i hjärtat. Men till slut så låg han vid sidan om trappen. Jag la en filt ovanför honom också. Först över hela kroppen och huvudet, men det kändes så fel. Jag flyttade den så att hans huvud låg öppet. Jag la in hans tunga och stängde till munnen. Försökte stänga hans ögon så gott det gick. Jag tog fram en sax och klippte av en bit från hans päls. Det bar emot att förstöra honom, så jag klippte bara av en liten bit, något jag ångrar idag. Jag borstade honom lite, men sen orkade jag inte mer. Det låter kanske konstigt, men jag gick in och la mig.

Sömn hade varit en stor bristvara de sista tre månaderna så jag somnade direkt. Vaknade av att veterinären ringde och då mötte jag verkligheten igen. Han sa att jag skulle böja in Bamses ben så att det inte blev så dramatiskt när han väl stelnade. Jag gick ut, men det gick inte att böja. Han var redan stel. Hundarna fick nosa på honom igen och nu vågade alla sig fram. Det var svårt att slappna av när han låg där ute. Även om han inte fanns längre, så kändes det så fel att lämna honom där... Men det var viktigt att han låg svalt.

Bamse dog ungefär tjugo över sju på morgonen. Jag hann inte ens ge honom hans morgonmedicin eller mat. Det var den känsligaste perioden på dagen, 12 timmar sen han fick förra omgången medicin, plus att jag hade varit så dum och flyttat fram hans tider lite varje dag. För att jag skulle få mer sömn.... Vad är sömn mot att få ha sin hund kvar?

Fyra timmar senare kom mamma och Sacha. Sacha har aldrig varit speciellt förtjust i Bamse och hon ignorerade honom verkligen totalt. Det satt en massa fåglar i ett träd och jag var orolig att dom skulle attackera Bamses kropp. Fånigt kanske, men kroppen betydde mycket för mig. Mamma byggde ett tak över Bamse med hjälp av en pall och två stolar.