Beskedet låg i hennes hand. Hon hade begärt att få en kopia, för att kunna visa sin chef att hon verkligen var sjuk. Hon försökte tänka praktiskt, det var så mycket som skulle ordnas nu. Nu innan... innan... Det var svårt att ens säga det i sitt huvud, svårt att släppa in ordet döende inom sig.

Miljoner praktiska saker rusade igenom hennes huvud. Vem skulle ta hand om Lisa? Lilla Lisa, bara fem år gammal. Vem skulle finnas där för henne den dag hon blev kvinna, den dag hon ville ha råd? Hennes man, hennes älskade skulle ta hand om henne, men när det gällde sådant som bara en mamma kunde hjälpa till med... Inte någonstans i hennes hjärta fanns smärta för henne själv; det var Martin och Lisa som var viktigast, det var dem hon skulle hjälpa så mycket hon kunde.

De visste inte än. Medvetet hade hon undvikit att säga något. Hon ville inte skrämma upp dem i onödan. Men nu var det definitivt, dagarna hade fått ett definitivt slut och tiden rann undan för hennes fötter. Det fanns så mycket hon ville hinna med, så mycket hon ville säga till alla de hon brydde sig om eller någonsin hade brytt sig om. Det fanns en outtalad stress i hennes kropp, en stress att ställa allting tillrätta. Människor hon hade varit orättvis mot, saker hon aldrig hade sagt. Kramar hon aldrig hade gett.

Minuten hon fick beskedet spred sig en kärlek i hennes kropp. Kärleken för alla som någon gång hade gjort något för henne, som hade visat att de brydde sig eller älskade henne. Förr hade hon tagit dessa människor för givet. Nu insåg hon värdet av livet. Varför leva om man inte kan ge och ta emot kärlek? Det kostade så lite att ge och betydde så mycket att få. Fem år hade gått av Lisas liv. På sin höjd skulle hon få uppleva ännu ett halvår med sin dotter. Ett halvår. Mindre tid än den tid hon hade burit sin dotter inom sig. Smärtan över att aldrig, aldrig få uppleva fler år med Lisa var tusenfalt värre än smärtan för sjukdomen. Och Martin, hennes älskade, hennes bästa vän. Han fanns alltid där för henne och Lisa. Han skulle bli förkrossad och det var hon som skulle orsaka honom den oerhörda smärtan. Om hon bara kunde skydda honom, den enda hon någonsin hade älskat så att hjärtat värkte varje gång hon tänkte på honom.

Vägen hem var plötsligt så kort. Huset stod framför henne. De hade letat efter ett hus i tre år innan de äntligen hittade det rätta, drömhuset. Skulle Martin ha råd att ha kvar huset? Hon ville det av hela sitt hjärta, hon ville att han skulle bygga vidare på deras dröm. Genom fönstret såg hon Lisa kladda med pannkakssmeten. Bredvid stod Martin och skrattade. De skulle baka pannkakor till mamma. Idag var mammas dag, den dag då hon var ledig och bara skulle få slappna av. Hon torkade sina tårar och gick mot dörren. Magen värkte av en oerhörd saknad. Den dag skulle snart komma då de inte fick träffas mer, aldrig någonsin. Och det fanns inget i hennes makt hon kunde göra för att förhindra det.