8-10 mars 2006 Så var det då dags för etapp ett i mars månads lite större aktiviteter - Crufts. Givetvis blev jag brakförkyld näst sista natten innan avfärd. Inte helt oväntat dock, saker och ting kan ju aldrig gå helt smärtfritt...

Jag bestämde träff med Camilla och Renée på Center Syd i Löddeköpinge på tisdakvällen. Vi skulle alla sova hos pappa, han var orolig att vi inte skulle komma iväg i tid annars. Jag såg inte fram emot att sova där, av den enkla anledningen att jag aldrig får någon sömn. Tjorven vänder på dygnet så fort jag är där. Nåväl, det blev i varje fall enklast så så efter en bakad potatis med galen kyckling i så begav vi oss mot Staffanstorp. Jag hade alla hundarna med mig och hade missat att sätta i det tredje sätet så stackars Camilla som är borderterrier ägare i vanliga fall (= aningen mindre hund) fick sitta bak hos hundarna och ta emot ett stort antal tvångspussar. Som tur var hade hon rester av bakad potatis att muta Stina med.

Hemma hos pappa var inte hundarna mer väluppfostrade direkt. Estrella (= slampan) som började att löpa för ett par dagar sedan trodde att Camilla och Renée var där för att para henne och hon var så förälskad i dom båda och satt och pep och flörtade intensivt med dom båda. Dimma och Tjorven busade i ett. Jazz satt och tiggde kanelbulle. Stina var lugnast som vanligt. Hon kräktes på mattan sen gick hon och la sig i soffan hos Renée med ändan mot. Estrella välte ut Camillas glas med läsk så att det stänkte på blus och soffa. Allt var som vanligt med andra ord.

Vi kom i säng ganska så sent, jag packade beställningar och gick genom mailen en sista gång och sen var det då dags att slumra sött de timmar som återstod. Trodde jag. Tjorven var uppe och kollade allt och sen sprang hon ner så då stängde jag så att hon inte kunde komma upp igen. Det gick en liten stund, sen hörde jag att någon tuggade på något som lät som ett tuggben. Jag hade då inte sett något tuggben där nere så jag gick ner för att se vad det var som lät. Det var Tjorven som hade fått tag i ett plast halkskydd som låg under mattan och slaktat det. Vid första anblicken såg det ut som en innersula på en sko så jag smög förtvivlat runt och kollade i alla skor först. Hade varit ytterst pinsamt om någon av våra gäster hade blivit en sula fattigare...

Tog med mig Tjorven upp igen och då ställde hon sig och skällde utanför det andra sovrummet. Suck... För att göra en kort natt kortare så somnade jag (för att Tjorven somnade) till slut och fick högst två timmars sömn innan vi skulle upp igen 03.30. Sacha fyllde 12 år så hon fick ett par presenter som Tjorven snodde.

Bilen blev fullastad - vi åkte med pappas Volvo kombi - med fyra personer, en hund och fem bagage plus en del småbagage. De andra hundarna stannade kvar och mamma kom hem från jobb ett par timmar senare. Vi gav oss iväg 04.35 (fem minuter sena till pappas förtret), en omänsklig tid men vi sussade gott till och från i bilen.

Resan gick bra och vi hade mycket att prata om. Det enda som inte kändes bra var att Dimma vägrade att kissa eller bajsa. Varje ställe vi stannade på hittade jag någon ny, spännande godis eller chips att handla och vi hade tur med trafik och väder ända fram till Holland där det blev en del köer och ösregn. Min näsa blev dock rödare och rödare och jag var rejält snuvig och kände mig febrig.

Väl framme i Calais, Frankrike, hade vi tjänat in lite tid. Vi hade bokat resan med Eurotunnel vid sju och när vi kom till den automatiska check in apparaten kunde vi välja en tidigare tid. Klippet ju, tyckte vi och tryckte på knappen som visade den tidigare tiden. Jag tyckte att det var lite konstigt att ingen kollade Dimmas papper, men det stod på skärmen: "Pet declaration ok" så vi fortsatte in. Man fick sen köra till en parkering där det fanns en byggnad med lite affärer, Mc Donalds etc. Jag dök in i affären direkt såklart och hittade många spännande godissorter. Pappa gick bort till informationsdisken och när han kom tillbaks så frågade jag honom om han frågade om Dimma, om vi verkligen inte skulle få henne kollad. Det hade han inte frågat så han gick tillbaks igen och fick lite halvluddiga svar från den franska kvinnan bakom disken. Vi skulle i varje fall vänta på någon utanför och tydligen så innebar detta att vi inte kunde åka med det tidigare tåget som vi hade beställt (och därmed automatiskt avbokat vår egentliga tid). Det dröjde och sen kom en tjej som bad oss köra efter henne till en annan byggnad där vi gick in för att få Dimma kollad. Det stod en livrädd städare i en hörna, han och Dimma tyckte nog att den andra var lika läskig båda två. Jag förstod att han på franska grymtade något om sina nytvättade golv som Dimma nu hade satt vackra, bruna tassavtryck på.

Pappa var ju mindre glad nu, för efter kollen skulle vi tillbaks till kön där vi hade kört in från början, men då en manuell kö istället och där var kön rejält lång och tog lång tid. Vi hade missat vårt tåg men kom med nästa ändå som tur var.

Eurotunnel var en märklig upplevelse. Man körde alltså in i ett stort tåg med bilen. Människor med cellskräck bör aldrig prova på den upplevelsen... Man stängdes in i en vagn och där fick man vara tills turen över var klar. Jag la mig hos Dimma där bak och myste lite. Hon tyckte inte om när bilen stod stilla eller saktade ner, då ville hon ut. Dimma som brukar vara lugn på långresor var lite stressad. Hon vägrade dock fortfarande att kissa eller bajsa.

Så var vi då äntligen i England och körde över på andra sidan av vägen. Det är lite läskigt det där, det gäller att tänka rätt så att man kör fel. Eller ja, det är ju rätt i England. Det som är fel alltså. Vi skulle åka till Basingstoke där Fred och Jenny bor. Jenny var dock iväg på långresa i Sri Lanka. Vi stannade strax innan för att äta något och då hittade jag en massa skojiga godis presentförpackningar som jag inte kunde mostå att handla till Fred, mamma och mig själv såklart =) Ni kan se en bild på min godis och chipsshopping under resans lopp här till höger!

Vi mötte Fred vid en bilverkstad i Basingstoke och körde sen efter hans bil till hans hus. Vi passerade en underbar engelsk pub och kom sen fram till hans hus. Det var inhägnat så det kändes skönt att kunna släppa Dimma så att hon äntligen kanske kunde för för sig att kissa. Men jag såg att hon satte sig för att sen resa sig snabbt igen innan det hann komma något så jag vet faktiskt helt ärligt inte om hon fortsatte att hålla sig eller ej.

Freds hus var inte oväntat helt underbart. Verkligen supermysigt. Han har byggt huset själv en gång i tiden och det var gott om härliga uterum och vrår. Men framför allt så blev jag helt hänförd av alla lejondetaljer som fanns i dörrar och stolar och en vacker gammal byrå från några generationer bakom Fred. Och sen alla vackra tavlor som Jenny hade målat. Ett hus med detaljer helt i min smak. Camilla intervjuade Fred lite men sen var det dags att gå och lägga sig så att vi skulle komma upp i tid. Freds vän skulle ringa och väcka oss klockan fem men jag satte ändå min mobil på väckning. Något som skulle visa sig vara helt onödigt... Dimma sov nämligen endast någon timme och sen satt hon mest och pep så jag lät henne gå ut och stod där ute med henne. Till slut efter några timmars obefintlig sömn så lät jag dörren stå öppen ut (det var ca 12 grader i England) och då äntligen fick jag en timmes sömn. Sen beslöt jag mig för att stänga så att vi inte frös ihjäl och då såg jag att Dimma låg inne i vardagsrummet så det var helt onödigt att ha haft dörren öppen ut. Jag lurade in henne på mitt rum igen och vi sov en stund till och sen steg jag upp vid halv fem. Trött... Duschade och gjorde mig klar och upptäckte att klockan hade hunnit bli kvart över fem utan att Freds kompis hade ringt. Och han som var så nervös att vi inte skulle komma iväg i tid! Jag väckte alla och vi hann faktiskt bli klara till sex som var planerat ändå.

Vi skulle först träffa dom som Fred skulle åka med och därefter ställde vi hans bil på en farm och körde i snabb fart mot Birmingham. Nervositeten började att komma krypandes och när vi äntligen var på plats och gick in i hallen och såg alla underbara prylar som såldes - kändes allt så bra =) Jag såg fram emot att få gå och flanera lite efter att Dimma ställts ut.

De som körde Fred sa att vi inte behövde följa några regler så vi struntade att ha Dimma i båset som man egentligen måste i England. Båset var dessutom med ryggen mot mastiffringen som låg bredvid så vi hade inte sett något där. Dessutom så finns det en regel att man inte får gå runt med hunden men vi struntade i den regeln då också. Vi är ju svenskar för tusan!

Tiden kändes lång innan Dimmas klass men vi pratade med många trevliga bekanta. Det är charmen med vår ras. Alla som man träffar över hela världen kanske någon enstaka gång om året men som ändå är underbara vänner eller trevliga bekanta! Men dom gjorde sitt bästa i att skrämma upp mig... Det finns nämligen lite olika klasser i England och jag hade fått instruktioner av engelska kennelklubben att jag bara kunde anmäla i öppenklass. Öppenklass i sig är ju ingen höjdare med tanke på att Dimma bara är 16 månader gammal. Men inte nog med det... I Open Class går alla championhundar + de som har vunnit challenge certificates på andra utställningar = dagens tuffaste klass!! Jag blev dessutom betydligt mer nervös när jag såg att precis alla kunde ställa upp sina hundar snyggt så att dom såg nästintill perfekta ut från sidan. Men i och för sig, när dom väl började att röra runt på hundarna så såg man att dom hade många fel. Domaren var dessutom väldigt udda, hon lät varje hund springa i en liten trekant - sen inget mer! Inget springande i grupp överhuvudtaget. Sen tittade hon bara på dom stående och plockade ut hundarna i placeringsordning. Det var lite ellebellebi över det hela.

Men vi hade i varje fall det snyggaste utställningskopplet som många engelsmän beundrade =) Så var det dags, det var 16 tikar anmälda och Dimma skötte sig bra trots att hon var ganska så less på det. Men de få steg vi fick springa gick inte jättebra och jag kunde inte ställa upp som de andra kunde. Jag önskar dock att alla utställningsringar hade så bra mattor att stå och springa på! I vilket fall som helst så kollade hon alla hundar. Vi var först och fick vänta en stund. Det satt folk runt ringen som tog foto på Dimma och som pratade med henne och gav henne godis så hon tyckte nog att det var skojigt. Sen började domaren att placera med rasande fart. Hon pekade på ettan, tvåan, trean, fyran och på Dimma! Fortsatte sen med en sexa och en sjua också.

Jag fick för mig att hon pekade på Dimma som fyra men jag var nöjd med femteplatsen också. Att överhuvudtaget placera sig i en sådan klass måste man bli nöjd med. Men det kändes som att domaren likväl kunde pekat på någon annan och då kändes det ju inte lika välförtjänt såklart. Det är det tråkiga med England, det verkar vara så väldigt politiskt där och lite hafsigt i bedömningen. När jag var där med Stina år 2000 så fick vi reda på vem som skulle vinna innan utställningen började. Likadant var det i år. Inte vem som skulle vinna allt men vissa klasser fick jag reda på innan. Tråkigt när man åker så långt att inte det blir en rättvis bedömning till 100%. I Dimmas klass var det dock rättvist med tiken som vann och de som kom efter henne. Jättesnygga tikar. Tiken som vann klassen blev dessutom BIM sen.

Utanför ringen fick vi gratulationer över att en sådan ung tik kunde placera sig så bra. Vi pratade med John Feehan en del och framför allt så pratade jag mycket med ägaren till min favvishane som jag såg i Leonberg och nu på Crufts.

Bedömningen var slut så sent så det blev världens stress och jag hann knappt kolla på någonting =( Dessutom så körde vi fel på vägen till tunneln och missade den med en kvart! Väl framme i Calais så åkte vi till ett Ibis hotell som låg precis efter vi hade kommit ut från tunneln. Det stod en norrman vid disken och var rejält otrevligt mot personalen för att dom inte kunde ta emot norska pengar som betalning för rummet och för att han inte hade några pengar på sitt kort (!). Norrmannen sa till personalen att han var väldigt otrevlig och då kontrade fransmannen med: "You are very rude too". =) Pappa växlade åt honom de euro han saknade och sen fick vi äntligen gå till våra respektive rum och sova. Nu var Dimma rejält trött och hon hade dessutom kissat utanför hotellet så hon sov hela natten i den stora, på tok för hårda sängen.

Resan hem blev en mindre mardröm... När vi kom mot Hamburg så blev det snökaos. 380 olyckor skedde på sträckan mellan Hamburg och Lübeck. Det tog en timme att köra en mil och vi kunde bara köra i 60 resten av vägen till båten. Vi blev fyra timmar efter tidsschemat. Det var inga lastbilar på båten hem och väldigt lite folk så jag och Dimma busade runt lite. Stackars hund som fick åka bil så länge! Den absolut sista biten i Danmark började hon att tugga på plastmattan i bilen. Då var gränsen nådd för henne.

Väl i Staffanstorp blev hundarna superglada såklart och vi åkte hem. Tjugo över två la jag mig i min sköna säng. Borta bra men hemma absooooluuuuut bäst!

Sen var det dags att stiga upp igen för en utställning i Danmark. Läs mer om den i bloggen under den 11 mars.