Hon visste att det var dags nu. Men hon var inte redo. Inte än. Det fanns en oro inom henne, en irriterande, ångestfylld känsla.

Jonna rätade försiktigt på ryggen. Den sved och värkte, straffade henne för den långa, ihopkrupna färden. Hennes hand stöttade ryggen tills hon stod upprätt igen. Huvudet dunkade av det starka solljuset och hon kisade för att långsamt vänja ögonen. Händerna var smutsiga, hon klappade ihop dem för att få bort den lösa sanden. ”Ljusa byxor. Varför i tusan tog jag ljusa byxor”, muttrade hon för sig själv när hon såg de mörka fläckarna från knäna och nedåt. Jeans hade varit mer diskret, mer lättförklarat. Ingen hade undrat. Hon skakade på huvudet för att tömma det från tankar och småsprang tillbaks mot bilen. Det var tomt och väldigt tyst när hon kom fram. ”Ingen här, ingen där”, tänkte Jonna med ett leende och backade ut bilen.

Träd efter träd flög förbi längs vägkanten. Jonna höll blicken stadigt framåt, men hon visste precis vad strecken hon såg i ögonvrån föreställde. Petters hus. Energiskogen. Trädet med kojan. Gran efter gran efter gran.

Hon var framme. Det var fortfarande tyst, men ingen igenkännande tystnad. Jonna kände sig nöjd, allt hade gått som hon ville.
Köket var ilsket rött. Jonna stod i dörren och betraktade röran. Oreda var hon van vid och stod ut med, men inte det röda. Det var alldeles för rött. Hon smällde igen dörren. ”Det man inte ser, det finns inte”, tänkte hon och gick in i sovrummet. Hennes blick sökte sig till den vita burken som log inbjudande mot henne. Det var dags nu.

Sängen var en smärtlindring, helt anpassad efter varenda öm punkt i hennes kropp. Vällustkänslan tog övertaget och det dröjde inte länge förrän hon somnade.
- Mamma! Vakna! Mamma!
Det kändes som ett rus i hjärnan. Allt snurrade. Hon tog sig motvilligt ur djupsömnen och öppnade ögonen. Hennes son såg arg ut, hans blick stirrade intensivt på henne. Jonna tyckte att blicken frågade henne något svårt och stort som hon inte ville svara på.
- Vet du var pappa är? Han skulle hämtat mig men kom aldrig. Jag fick gå hela vägen hem!
Hon tittade på honom. Hur hade hon lyckats? Hur hade han blivit så vacker?
- Vad är det med dig?? Kan du svara någon gång?, fortsatte han irriterat.
-Jag vet inte. Jag vet inte var han är.
Hon satte sig motvilligt upp i sängen och möttes av spegeln på bordet vid sidan av henne. En ny rynka. Precis ovanför ögonbrynen. Hon suckade och vände huvudet åt andra hållet. Han stod inte kvar. Det snurrade i huvudet, golvet kändes ostadigt. Jonna lade sig ner igen och föll snabbt tillbaks i sömn.

Hon öppnade ögonen. Borta var den bekväma sängen och rummets fyra väggar. Hon var på väg igen. Framför henne låg ett landskap som var så vackert att hon inte kunde göra annat än att stanna. Ängen var frodigt grön och sträckte sig ända bort till floden. Långt borta kunde hon höra bruset. Det gröna var så grönt att hon inte ville annat än att lägga sig ner och bara rulla runt. Som om det var mjukt och bara hade gett efter för hennes tyngd. Floden kunde hon inte se från där hon stod. Marken sluttade lite uppåt och där gräset tog slut långt borta på den här sidan av floden tog omedelbart nästa flodbank vid. Gräset där var lika grönt, men det fanns kalvar som betade. De var svagt röda på det här avståndet och lugnet de hade kring sig kändes av till och med så här långt bort.

Hon bestämde sig för att sitta ner en stund. Ingen skulle sakna henne ändå. Marken kändes precis så mjuk som den såg ut att kunna göra. Det var när hon hade satt sig ner som hon såg det. Långt bor, vid horisonten och mellan två kullar, var det svart. Hela himlen på en liten bit var becksvart. Kontrasten mellan den vackra bild hon såg rakt framför sig och den lilla glipan av svart var nästan hänförande. Hon hade hört talas om det svarta, men själv aldrig sett det. Att det var så nära hade hon inte insett förrän nu. Hon hade varit här många gånger förr, men aldrig så nära det svarta. Det mjuka underlaget lockade henne, men kraften från det svarta var för stor. Långt borta hörde hon ett skrik, ett rop på hjälp. En förtvivlan som grep tag i henne med all sin kraft. Hon ville svara, förklara men kunde inte.

Hon visste att det var dags nu. Men hon var inte redo. Inte än.

”Kom till oss, Jonna. Kom till oss.” Det svarta viskade till henne, om och om igen. Jonna hade hört viskningarna förr. Som en trygg vän som vägledde henne. Hon kände ett behov av att förenas med rösterna.

Skriket tog sig genom sömnens tjocka väggar och nådde återigen Jonna i det vackra landskapet. Det skar i hjärtat. Hon ville inte sin son något illa. Hon ville inte lämna honom ensam och ledsen. Hon var inte redo, inte än.

Det svarta slukade allt det vackra i sin väg och slöt sig runt Jonna. Allt blev mörkt. Viskningarna upphörde, det blev tyst. Skriken hördes inte längre och tryggheten försvann. Det var kallt, olidligt kallt.. Hon försökte hitta en väg ut men allt var svart, tomt, tyst.
Ingen här. Ingen där.

En våg av känslor grep tag i henne, ruskade om hennes sinnen och fick hjärnan att agera. Vad hade hon gjort? Insikten vred om hennes mage och hjärta, känsla efter känsla passerade hennes inre. Hon såg sin son framför sig, men när hon sträckte ut sin hand fanns han inte där. Hon såg grottan framför sig och skrek av smärta. Blodet i köket sköljdes över henne och knivarna flög i luften mot henne. Jonna grät, magen, själen, hjärtat värkte av sorg och förtvivlan.

Allt stannade upp igen. Känslorna försvann. Jonna tänkte och kände plötsligt ingenting. Hon föll ihop och försvann längre och längre bort.
Det var dags nu. Allt förblev svart.