Vi säger hej då till Diablo...

Estrellas pappa Diablo föddes på Johandys kennel och bodde med Micke och Yvonne tills han fyllde sju år. Han hade stora framgångar i utställningsringarna, men kom ofta tvåa efter den vinstrike hanen Sjö Björnens Bagheera (Estrellas morfar).
När Micke och Yvonne skiljde sig så bodde Diablo kvar hos Yvonne tills han var sju år och flyttade hem till mig och Micke. Det var inte lätt för honom i början. Han var stressad över att vara i en ny miljö, av att höra bilar, sova i sängen och att gå i stan. Han var inte van vid situationen, hemma i hans hundgård var det tyst och lugnt och ett helt annat liv. Han hade lite problem med övriga flocken också i början. Stina accepterade honom men så fort de stod och skällde vid staketet så riktade Diablo om sin frustration och allt gick ut över Stina. Hon förstod inte varför och tog väldigt illa vid sig varje gång.

Diablo ÄLSKADE att kela... Låg han i sängen så var det en omöjlighet att få ligga utan hans huvud över min hals. Han skulle vara så nära som det bara gick, utan att krypa in under skinnet på en. Men han ursäktade sig alltid, ville inte vara i vägen men var så glad när han fick vara det =) . Han vande sig snabbt vid huslivet och trivdes i soffan och i sängen. Han sa inte så mycket, protesterade aldrig. Mina andra hundar brukade krafsa på dörren eller skälla när dom var ute och ville in. Han låg bara kvar tills man släppte in honom, han ville inte ta för givet att han faktiskt fick komma in. Jag glömde till och med honom ute en gång! När jag steg upp på morgonen så kunde jag inte hitta honom och då låg han så snällt på trappen och jag skämdes.

Diablo och Bamse kom inte överens, men jag sa direkt att jag inte ville ha hundar som jag var tvungen att skärma av från varandra. Skulle båda bo i samma hus så skulle dom kunna vara i samma rum. I början var det svårt, men sen blev det riktigt bra en period. Dom kunde sitta bredvid varandra, ligga i samma soffa, äta bredvid varandra. Visst morrade dom åt varandra ibland, men för att vara en ung hane, omplaceringshund, och en äldre hane, hundgårdshund, så gick det förvånansvärt bra.

Diablo var en otroligt lydig hund, men samtidigt väldigt lurig... Det gällde att vara på sin vakt och hade han inte haft sin grundlydnad hade han nog varit svårfostrad. Men nu gick det att ha honom lös så gott som alltid, detta trots hans stora intresse för fåglar. En gång hoppade han över staketet, tog en fasan och hoppade in igen. De andra hundarna var på balkongen och blev galna när dom såg en stolt Dibbe på gårdsplanen med fasanen i munnen. Det blev en cirkus utan dess like och gladast var Diablo =) Hans fågelintresse är något som en hel del av hans valpar har ärvt.

Med tiden så blev Dibbe äldre och svagare och Bamse äldre och starkare. Då blev morrningarna alltför vanliga och slagsmålen började att komma. Bamse slogs helt annorlunda mot vad Diablo gjorde. Bamse markerade mest medans Diablo slogs för att överleva. Detta resulterade i att Bamse alltid vann, ståendes över Diablo. Men det var alltid Bamse som fick de stora skadorna... En morgon efter slagsmål utan synliga sår så vaknade Bamse på ovanvåningen och kunde inte gå på bakbenet! Jag fick lyfta hans bakdel medans han gick med framdelen nedför trappan. Jag lyckades få honom till ett träd, men det gick ju inte att kissa ståendes utan balans såklart. En annan gång så fick Bamse ett hål på insidan av överläppen. Bamse hade väldigt stora läppar och han fastnade med tanden i det där hålet ett par gången om dagen i någon vecka.. Han var så söt, han kom springandes till oss och gnällde så att vi skulle lyfta tillbaks läppen, sen var han nöjd tills det hände igen.

Men Diablo fick också en skada en gång, hans öra skadades rejält och det sprutade blod i hela köket över väggar och tak. Situationen var ohållbar, inte så mycket för slagsmålen utan för att Diablo började bli gammal och i mina ögon var det inget riktigt liv att behöva gå och ora sig varje dag som han gjorde. Det såg ut som att hela dagarna gick åt till att kolla var Bamse befann sig och att försöka överleva. Det var inte rättvist mot Diablo att inte få lugn och ro. Vid det här laget hade vi även Diablos dotter Estrella och som valp var hon för jäklig mot Diablo så i princip fick han inga lugna stunder.

Så skulle vi åka bort och lämnade Diablo för passning hos Pirre och Kenneth. De hade träffat Diablo innan och var väldigt förtjusta i honom och dom hade även en dotter till honom, Skorpan. När vi kom hem igen så mötte vi dom på Linköpings brukshundklubb för att få tillbaks Diablo. Jag iakttog Diablos kroppsspråk väldigt noga den dagen och märkte att han glatt stod kvar vid Kenneths sida trots att vi var där. Jag såg en glädje hos honom som jag hade saknat ett tag.

Det bar väldigt mycket emot känslomässigt, men jag drog Micke åt sidan och frågade om vi inte skulle prova att låta dom ha Diablo hos sig lite längre. Micke var väldigt tveksam, Diablo hade alltid varit en av hans favoriter och stod nära hans hjärta. Men även han insåg att Diablo helt enkelt inte hade det så bra i vår flock och att hela dagarna gick åt för mig att se till så att det var lugn mellan Bamse och Diablo. Det höll inte i längden och skulle slutat med en katastrof. Micke insåg också detta och vi frågade Kenneth och Pirre om dom ville prova att ha Dibbe hos sig en längre tid.

Jag minns det förvånade uttrycket i deras ansikten, men det var också glädje eftersom dom tyckte så mycket om honom. Så sagt och gjort, Dibbe fick flytta till Motala. Det kändes jobbigt i början. Visst var det skönt att slippa morrningarna, men saknaden fanns också där. Han var en speciell hund, Diablo, och det var svårt att inte fastna för honom trots att han inte hade bott med mig så stor del av sitt liv.

Dibbe avskydder kameror så det var svårt att fotografera honom så som han verkligen såg ut. De bästa fotografierna fick man om man gömde sig i buskarna utan att han såg det och smygtog foton. Annars så sprang han iväg eller la öronen på ett konstigt vis. Han ville inte vara med på bild!

Diablo var alltid en otroligt glad och tacksam hund. Hans svansviftningar kunde riva ner allt inom synhåll och han var väldigt trogen mot dom han tyckte om och som tog hand om honom. Det var alltid lika kul att träffa honom och alltid gjorde det lite ont att åka från honom trots att jag visste att han hade det jättebra. Ondast gjorde det efter Bamse dog, det fick mig att sakna Diablo ännu mer.

Men han hade det väldigt bra hos Pirre, Kenneth, dottern Skorpan och nyförvärvet Maja. Han var herre på täppan och kunde inte haft det bättre någon annanstans. Tyvärr så höll inte Diablos bakställ längre, droppen var igår när han ramlade i trappan. Han hade framtassarna på andra trappsteget till övervåningen och bakbenen vek sig under honom så att han slog över på rygg. Han skadade inte sig men Pirre och Kenneth fick till slut fatta beslutet som hade legat länge i luften. Det hade varit dags ett bra tag nu och Diablo fick somna in, 10 år och nästan tre månader gammal.

Vi kommer att sakna dig Dibbe! Dottern Estrella och barnbarnet Dimma skickar kramar och tackar för de mysiga egenskaper som du har fört vidare till dina avkommor. Vi skickar också en tanke åt Pirre, Kenneth, Skorpan, Maja och Micke, Sebastian, Emanuel, Anita och Ulf. Personer som tyckte om Diablo och som han älskade tillbaks.

Läs mer om Diablo på Pirres och Kenneths sida: storahabo.com