Han ligger bredvid mig. All lycka trängs inom min kropps väggar. Det finns ingen jag hellre vill spendera mitt liv med än honom. Han vet inte vad jag tänker, han sover och drömmer saker jag aldrig kommer att få veta. Min älskade. Tio år har vi levt tillsammans, men det känns som om det var igår vi träffades. Jag är lika förälskad nu som då, glädjen sprider sig så fort han tittar på mig, så fort han rör sig tätt, tätt intill mig.

Det är sällan han möter min blick, sällan jag får känna de varmt bruna ögonen möta mina och ge mig rysningar ända ner i maggropen. Jag vet inte varför det har blivit så. Kanske hinner han inte i sitt hektiska liv, han hinner kanske inte stanna upp och se hur jag mår, vad mina ögon vill berätta. Men jag älskar honom, jag förstår.

Sättet han håller händerna på när han sover får mig alltid att le. Ihopkrupet, nära sin kropp håller han hårt, så hårt om kudden. "Jag ska inte ta den", vill jag säga. Men jag vill inte väcka honom, spräcka det idealiska. Han är mitt allt. Min själ, mitt hopp, mitt hjärta. Han var min bästa vän, men nu för tiden har han inte tid att prata så ofta. Han vet inte vad jag gör om dagarna. Han frågar inte, jag vill inte störa. Jag vet, jag förstår att han är trött.

Visst har det varit jobbigt ibland. Visst har vi bråkat. Men jag låter honom få sin vilja igenom, jag älskar honom och gör allt för honom. Några barn vill han inte ha. Han säger att vi inte har tid. Jag har tid. Jag går hemma om dagarna och bara väntar, väntar på att han ska komma hem. Jag städar, tvättar, lagar mat, men det finns snart inget kvar att dammtorka.

En liten pojke som ser ut som honom, som får hans varma ögon. Eller en liten flicka, som ärver hans härliga skratt. Jag vill ha många barn, jag vill att en del av honom ska blandas med mig och resultera i underbara barn. Men jag vill inte säga något om det, jag vill inte bråka igen.

Han sover borta mycket. Han säger att han måste jobba över och inte hinner komma hem. Hela dagar har jag gått och väntat på att han ska komma, men så kommer han inte. Jag är ensam. Igen. Han umgås mycket med sin sekreterare, säger att de måste gå igenom saker efter jobbet. Jag är inte dum. Jag vet vad som händer, men jag vill inte förstöra det han och jag har. Om jag säger något, kommer han att fly?

En dag sa jag att jag skulle åka till min syster över helgen. Jag åkte aldrig, utan höll mig i bilen. Jag såg Henne komma i sin röda bil. Jag såg honom öppna dörren och krama om henne. Han tittade henne in i ögonen. Rakt in i ögonen och log. Hon åkte aldrig hem den kvällen. Förmodligen fick hon se honom sova, förmodligen var hon den som fick honom att bli trött. Jag ville inte veta, detaljerna sved inom mig. På morgonen åkte de iväg tillsammans till affären. De handlade tillsammans, åt tillsammans, sov tillsammans. Hon fick se min älskade krama sin kudde hårt, så hårt. Hon fick titta in i hans varma ögon utan att han vände bort blicken.

Han är så vacker. Det finns ingen jag hellre vill leva mitt liv med. Jag minns när vi träffades som att det var igår. Det är ett varmt minne, men han verkar ha glömt allt. Han sträcker på sig, han är på väg att vakna. Jag ler mot honom, men han märker mig inte ens. Kudden ligger kvar med ett veck i sidan, han försvann in på toaletten. Jag lägger mig ner igen. Ännu en dag finns framför mig. Ännu en dag av väntan på att kärleken ska komma tillbaks.