Jag vet inte hur länge jag har suttit i det här rummet nu. Tid existerar inte längre och det var evigheter sedan jag slutade räkna timmarna. I början var det min rädsla för att förlora all kontakt med omvärlden som fick mig att dag ut och dag in försöka hålla reda på vad klockan kunde tänkas vara och vilket datum det var. Nu bryr jag mig inte längre. Alla mina vänner är döda sedan lång tid tillbaka och min enda dotter har inte hört av sig sedan hon åkte till Kanada med sin make. Hon insåg väl det svåra i att "frakta" dit mig, vilket gjorde att hon inte ville ha dit mig på besök. Till slut tröttnade hon nog på mitt tjat om hur gärna jag ville träffa henne. Varför skulle hon åka från landet hon trivdes så bra i och från sin familj och vänner bara för att komma tillbaks till Sverige, landet hon alltid hade hatat? Hennes mor var ändå för gammal för att ha något intressant att säga; det var bara samma visa om och om igen. Om hur svårt det hade varit på hennes tid, om hur mycket man var tvungen att jobba för att kunna spara ihop pengar till en kappa och om hur svårt det var att uppfostra en dotter själv samtidigt som man var tvungen att jobba så gott som dygnet runt. Varför skulle hon förstöra sitt nya liv bara för att få lyssna på hur hemsk hon hade varit när hon var liten?

Jag ser mig omkring. Hela mitt liv är uppradat längs väggarna. Rakt framför mig finns mitt och min makes bröllopsfoto. Tyvärr levde han inte så länge efter det att fotot var taget. Lunginflammation var en svår sjukdom att bota på den tiden, så när den drabbade honom insåg jag att det var slutet. Jag visade inte att jag höll på att förstöras av sorg. Alla mina känslor hindrades från att komma ur in kropp; det gällde att visa sig stark inför omgivningen, honom och min dotter. Hon var inte mer än fyra år när det hände. Tillräckligt gammal för att förstå det hemska i det som skedde, men samtidigt för ung för att kunna respektera sin far senare i livet. Hon såg det som att det var hans fel att han hade lämnat oss när hon var så liten. Alla de andra barnen hade ju en far. Alla utom hon.

Det var en jobbig period i mitt liv; mina desperata försök att ösa kärlek över henne förändrade inte hennes attityd så som jag hade hoppats. Hon var ett bortskämt barn som jag älskade och fortfarande älskar enormt mycket. Om hon bara kunde höra av sig någon enstaka gång! Det var så länge sedan jag öppnade min mun för att prata med någon på riktigt, jag kanske hade glömt hur man gjorde? Jag pratar aldrig högt för mig själv, tankarna får stanna kvar i huvudet.

Jag stänger mina ögonlock och öppnar dem igen. Ingenting har förändrats. Alla möbler står kvar där de alltid har stått, krukväxterna är sedan länge döda. Till vilken nytta skulle jag ha vattnat dem? Vem skulle märka om de levde eller var döda? Vem skulle märka om jag levde eller var död...

En tår trillar ner för min kind. Jag förbannar den och mig själv. Hur många gånger har jag inte lovat mig själv att inte gråta över mitt öde? Jag har ett bra liv, som min dotter så riktigt påpekar. Det har alltid funnits mat på bordet och fast att jag är så gammal nu, kan jag fortfarande tänka klart och röra mig någorlunda normalt. Men till vilken nytta? Vad ska jag tänka på, var ska jag gå någonstans, vem ska jag laga mat till? Jag hade ett bra liv, men inte nu längre.

Min blick förs bort till telefonen. Snälla, ring. Ring bara en enda gång och berätta hur ni har det. Berätta hur mitt barnbarn mår, hur han ser ut, vad han tycker om att göra. Kan han prata svenska? Det spelar föresten ingen roll, vi förstår nog varandra ändå.

Det ringer inte. Som alltid annars så ringer det inte. Jag orkar inte längre. Jag känner mig frisk inuti min kropp, men jag orkar inte vänta den extra tiden som jag har kvar att leva. Om jag slutar äta, då måste väl kroppen sluta att vara frisk? Jag lägger mig ner i min säng. Äntligen ser jag ett ljus i mörkret. Äntligen får jag kanske träffa min dotter igen, hon borde väl komma hem till min begravning?