030423-27 Eftersom jag endast har haft en kull valpar och det dessutom bara blev tre valpar i den kullen, betyder alla tre väldigt mycket för mig. Två av dom bor i USA och det känns i hjärtat att inte kunna träffa dom så ofta. Jag vet att dom har det superbra så jag ångrar inget, men samtidigt önskar jag att jag kunde få träffa dom varje dag.

Så redan för två år sedan när jag fick reda på att nästa special i USA skulle vara i Californien där valparna bor, började jag drömma om att få åka dit och kombinera nöje med nöje =). Tyvärr ville inte plånboken detsamma så allt såg väldigt dystert ut fram till endast någon vecka innan utställningen ägde rum. Då fick jag nämligen resan i 30-års förskottspresent av Micke och även en del av Barbara, min ena valpköpare!! Barbara ville få dit mig där i födelsedagspresent till sin Jazzie som fyllde fem år på lördagen. Krig eller inte krig - iväg skulle jag!

Jag hade valt att flyga med Air France av två anledningar. Dels så var dom billiga och dels så var det nog minst sannolikt att dom skulle bli bombade under kriget... Möjligtvis av USA i så fall =). Jag skulle mellanlanda i Paris och såg fram emot en god, fransk oxfilé på flygplatsen innan resan fortsatte till USA. Jag hade fyra timmars väntetid så det skulle vara kul att flanera lite och äta god mat. Trodde jag ja. Det var den värsta flygplats jag någonsin har varit på! Smutsig, inga matställen, varmt, inga affärer utom något litet tråkigt. Helt enkelt katastrofalt! Som tur var hittade jag någon att prata med, en tjej som skulle tävla i diskus i OS, så tiden flöt lite snabbare förbi då.

Nästa flygplan tog 11 timmar och det var trångt och bökigt men man kunde se hur många filmer man ville =) Och för första gången i min flyghistoria blev jag inte så flygsjuk!

Barbara och hennes man Gil hämtade upp mig på SF flygplats och bara att vara där igen kändes underbart! Jag var lite vimmelkantig men jag tycker så otroligt mycket om Californien så jag var glad trots den långa flygresan. Och att få träffa Jazzie igen... suck... helt underbart! Och det bästa med att få träffa henne är att hon känner igen mig. Det är som att träffa Stina och Jazz och Rubus sammanflätade i en hund!

Hotellet överraskade positivt och efter en hel del prat och 28 timmars obefintlig sömn, somnade jag som en stork. Då hade jag även fått träffa Ruby och hon är så otroligt lik Jazz i huvudet att det känns märkligt att träffa henne. Ruby känner nog igen mig men hon agerar helt tvärtom, hon tittar mig aldrig in i ögonen, undviker mig totalt med blicken.

Jag kommer föresten att skriva om den här resan i LB-Nytt så jag fattar mig lite kort här om själva utställningen förutom det som gäller mig själv! Vi hade otrolig otur med vädret. Jag tänkte Californien = värme, så jag hade packat ner badkläder och kläder för varmt väder, men det ösregnade och var kallt mest hela tiden... Micke kom från Florida dagen efter och när han fick höra hur kallt det var, köpte han en tröja på första bästa ställe på flygplatsen. Plötsligt kom omgivningen med små gliringar och syftade till tröjan. Det visade sig vara någon porrtröja av något slag (det gick inte att se för oss mindre insatta) så det blev ett snabbt byte till en leonbergertröja istället! Haha!

Både Jazzie och Ruby skulle ställas ut och jag blev glatt överrraskad när jag dessutom fick reda på att Ruby nu är champion! I USA blir hunden champion när ett visst antal poäng är ihopsamlade. Poängen får man vid stora placeringar om jag inte minns helt fel. Jazzie saknar bara några få poäng men hon har inte ställts ut så mycket, endast två gånger i sitt liv. Jazzie skulle tävla i Foreign bred class, en tuff klass med fyra mycket bra tikar från Dragongårdens, Ann's Lions och Lionslairs kennel.

Jazzie var lite tung för dagen, men fullpälsad och i mina ögon mycket snygg. Människor som jag inte kände stod runt ringen och sa hur snygg dom tyckte att hon var, så då mös jag rejält =) Micke skulle ställa henne och det hade inte gått så bra på "genrepet" precis. Hon ville gärna sätta sig ner och gillade inte alls att han tog i henne. Micke beordrade Barbara & Gil att gå och gömma sig för Jazzie är lite väl mammig och pappig.

Precis innan så råkade Jazzie se Gil och sen spenderade hon hela utställningen med att leta efter honom, men det resulterade även i att hon sträckte på halsen och stod hela tiden!

Jag var nervös som vanligt... Men Jazzie och Micke skötte sig jättebra och Jazzie hade fantastiska rörelser. Där låg Stina klart i lä. Tyvärr så är Jazzie rosa på insidan av läpparna plus att dom är lite hängiga så Francesca Mavilla från Italien som dömde, stod och diskuterade det länge. Micke trodde inte att det skulle gå bra, Francesca hade verkligen poängterat om och om igen hur mycket det störde uttrycket. Men i rörelser och stående - Jazzie var oslagbar och det gick inte att blunda för. Hon vann sin klass och jag grät igen =) Jag tror aldrig att jag har gråtit när Stina har vunnit. Jo, kanske i Leonberg. Men jag har gråtit båda gångerna som Jazzie har vunnit. Med min vanliga otur tog batterierna slut precis vid placeringsdags....

Så var det dags för Ruby att ställas ut i championklass. Ruby har gått ner massor i vikt, en otrolig prestation av henne och hennes matte! Men tyvärr var hon helt skallig dagen till ära och efter en hälta var hon stel i vänster bak. Även här var konkurrensen hård med en annan svenskfödd hund i samma klass, Lejonlands Yanice. Det var fyra hundar i klassen och jag var lika nervös igen =) Ruby kom sist, men matte var lika glad ändå och Ruby skötte sig kanonbra!

Så var det då dags för tävlan mellan vinnare och tvåan i alla klasser förutom champion och veteran, alltså foreign bred, open, bred by exhibitor, youth, novice och 12-18 month. Återigen så var Jazzie outstanding tyckte jag. Förutom en yngre tik som var väldigt, väldigt söt med ett jättefint uttryck. Men hon var bara nio månader gammal och inte alls lika bra i kroppen. Men uttrycket var helt klart Guidos och Francescas typ.

I den här klassen tas Winners Bitch ut och Winners Bitch Reserve. Francesca tackade av alla en efter en och det sprangs runda efter runda. Till slut var det bara tre kvar och Jazzie var en av dom. Tyvärr tackades hon av och Francesca sa: "Pigmentation". Visst kändes det lite tråkigt att hon åkte ut när hon var snyggast i kropp och rörelser.... Den yngre tiken vann och hon vann även hela tikklassen senare. Hon hette Pelagia v. Dreiburgenland. Av hanarna vann championhunden Angus von der Sanfter Loewe, en hund ägd av Mary Ann Ruggerio-Smith som jag har tyckt om väldigt länge, liksom hans pappa som inte lever längre. Om han var bäst för dagen förfaller osagt, men han var helt klart en av dom finaste och Mary Ann är alltid en värdig vinnare =). Vad jag INTE gillade med bedömningarna var att Guido smet ifrån sin hanhundsring och kollade på tikarna och pratade med Francesca. Hon skakade på huvudet när han pekade och dom verkade uppenbart oense. Det såg ut som att de diskuterade bedömningarna och det såg inte snyggt ut...

Jazzies kritik var fantastisk förutom läpparna, ögonen och masken. Morgonen efter pratade Micke med Guido och Francesca som sa att Jazzies rörelser var fantastiska men att pigmentet störde så mycket i uttrycket att hon inte kunde sättas fram. Om ni tittar på bilderna till höger så ser ni hur Micke försöker hålla upp läpparna så att det inte ska synas mycket, men då hade hon redan sett det =)

Ruby håller på att invigas i Hollywood! Hennes matte tränar henne med handsignaler och hon har redan varit med i en arrangerad skönhetstävling som skådespelare! Den visas på Fox den 8 maj, det är ju en ganska kul indirekt födelsedagspresent för mig =) Jazzie var i höglöp hela helgen och Barbara funderade på att para henne - vid nästa löp! Jag hoppas att hon gör det, vi hittade en jättesnygg hane med halvt svenska linjer, Amos (e. Ch Beauregard von Alpensee u. Skorres Gazina (Johandys Diablo är pappa till henne)).

På söndagen hoppade vi över domarnas rapport från utställningen och Micke och jag stressåkte till San Jose och factory outlet affärerna. Tyvär hann jag inte titta och handla som jag ville, det blev lite stress shopping i Polo Sport, Tommy Hilfiger, DKNY och Puma affären. Barbara, Gil och Jazzie mötte oss där men just denna dag var det väldigt varmt så dom bestämde sig för att åka vidare hemåt istället.

Efter en kort och intensiv resa med massor av goda vänner, var det dags att åka hem. Det var sorgligt och vemodigt och jag önskar att USA låg närmre än vad det gör. Men den glädje som mina egna hundar visade när jag kom hem fick mig att bli gladare igen.

Något annat kul som hände? Tja, jag har KANSKE fixat CNN som sponsor till Mörtlösautställningen! =)