Det fanns en gång en hund. En liten hund, som var så liten att människor ibland inte ens kunde se honom med blotta ögat. Hans namn var Jojjo och han var av rasen Uppfluffad Minihund. Uppfluffad Minihund var ingen vanlig ras. Nej, faktiskt så var Jojjo den enda av sitt slag på hundratusentals mils avstånd. Däremot fanns det många andra raser där han bodde. Det var Kaninte Sitta Idittknä, Miniatyr Kaffekopp, Rulla Runt, Lurvpelle och den mest ärorika av dem alla, Leonberger.

Alla de andra hundarna tyckte att rasen Leonberger hade ett jätte konstigt namn. Det fanns ju ingen mening alls med att heta Leonberger! Speciellt Miniatyr Kaffekopp ansåg att namnet borde ha varit Lejon Berget, men ack nej, det var och förblev Leonberger. Jojjo vågade inte prata med en Leonberger, han hade hört på den långa, grusiga ryktesvägen att det var en stor, lurvig klumepduns som med ett enda slag av sin tass eller svans kunde skicka en Uppfluffad Minihund som Jojjo till Långtbortistan. Och till Långtbortistan ville ju ingen åka, det låg alldeles för långt bort.

Vintern hade kommit, och med den även snön. Jojjo hatade vinter och snö och han försökte förgäves täcka sin lilla kropp med en hemmagjord lövkappa. Värst var det när det blåste, då Uppfluffad Minihund alltid hade svårt att ta sig fram på vanligt vis. De fick i och för sig förmånen att prova på att flyga emellanåt, något som var få raser förunnat. Men Jojjo hade hellre varit en lite större, stabilare hund än att få uppleva konsten att flyga på nära håll. Att alltid få ha båda tassarna på jorden var det samma som att alltid vara lycklig, tyckte Jojjo.

Julen närmade sig med stormsteg och i år var det lite extra speciellt för Jojjo med julafton. På julaftons morgon skulle han och Miniatyr Kaffekopp byta julklapp. Miniatyr Kaffekopp hunden hette Jula och var en söt liten vovve. Givetvis inte så liten som Jojjo, men det närmaste man kunde hitta i hans hundstorlek. Jojjo hade tittat på Jula genom löven på den stora busken där hon bodde. Hon var svart och vit, vacker som natt och dag. Och nu hade Jojjo äntligen fått chansen att byta julklapp med henne. Det var inte svårt alls egentligen, han ville ge henne en händelse som hon aldrig skulle glömma. Tuggben slarvades så lätt bort, om de ens varade speciellt länge innan de åts upp. Jojjo ville inte heller riskera att hans present skulle bli nedgrävd någonstans för att sen hittas av någon ettrig Lurvpelle. Nej, en händelse skulle det bli. En väl uträknad sådan. Han skulle jaga kaniner.

Nu hör det ju till saken att kaniner var väldigt stora i jämförelse med Jojjo. Det var faktiskt till och med rätt så stora i jämförelse med Jula. Men att fånga en kanin var en prestigesak, oavsett storlek på hunden. Och för att en Uppfluffad Minihund skulle kunna imponera på en Miniatyr Kaffekopp, krävdes något stort och modigt. En kanin hade dessutom varit bra med föda för alla småhundar i hela byn. Jojjo ville visa att minst inte alltid är sämst.

Förberedelserna var många och långa. Med risk för sitt eget liv, kartlade Jojjo kaninernas framfart. På julaftons morgon visste han precis var kaninerna befann sig klockan 10.00. Och han visste precis var alla deras olika hem fanns. Ibland var han nära att ramla ner i någon håla som kaninerna hade grävt, men han hade haft turen att klara sig varenda gång. Dessutom var han inte ens rädd för bebis kaniner och de var ju de enda som var hemma och sov i hålorna.

På väg till skogen där de skulle träffas, började Jojjo känna sig lite nervös. Han var inte så tuff innerst inne, inte som de stora hundarna som började varenda dag med att visa mod. Varenda dag gick de ut i blåsten och stod stilla med alla tassarna på jorden.

-Nej, Jojjo, nu får du skärpa dig! sa han till sig själv och rättade till sin fluffiga päls. Det hade fastnat lite smålöv i pälsen från lövkappan, men han hade hört på omvägar att det i vissa länder ansågs vara snyggt med lite löv här och där.

Jula stod redan och väntade vid den stora eken där de hade bestämt träff. Svansen gick snabbt från sida till sida när hon fick syn på Jojjo. Han försökte behärska sig och uppföra sig som en man, men rätt vad det var började hans svans rotera runt, runt av glädje. Ända bort i Långtbortistan kunde man känna att det fanns ömsesidig glädje mellan de båda.

Jojjo fick sin present först. Jula hade vävt en stor pall av hundhår till honom så att de skulle bli lika stora. Hennes baktanke var att det skulle bli lättare att nosa varandra i baken, eller att de skulle kunna tvätta varandras öron. Men det förstod inte Jojjo, han var bara så glad över att hon hade gjort något så fint till honom.

-Min present till dig är inget du kan se än, sa Jojjo hemlighetsfullt.

Jula tittade förvånat och storögt på honom.

-Jag ska fånga en kanin till dig, sa Jojjo och satte sig med bröstkorgen rakt upp i vädret. Han såg stolt ut. Stolt och modig. De som kunde se honom ända från Långtbortistan sa att han även såg lite dumdristig ut, men det var ju inget som Jojjo eller Jula såg just då. Jula blev lite orolig, men samtidigt så oerhört imponerad över att han ville ge henne en sådan fin present. Hon satte sig tillrätta, medan Jojjo förberedde sin vansinnesfärd. Han hade spunnit en lång lina med en krok i som han skulle fästa i kaninens svans. Han visste inte riktigt hur än, men det skulle ordna sig när väl jakten hade satt igång.

Då plötsligt, utan förvarning, innan det utsatta klockslaget, dök en kanin upp. Det var en stor kanin, större än han någonsin hade sett! De fanns ingen återvändo, Jula skulle bara skratta åt honom om han valde en mindre kanin när det redan hade dykt upp en som var stor och fin. Jojjo rusade framåt med linan i högsta hugg. Han hörde att Jula ropade något bakom honom, men Jojjo var alldeles för exalterad för att höra vad hon sa. Med all sin kraft, kastade han linan med kroken på kaninens svans, och tro det eller ej, han fick träff! Kaninen skrek till och vände sig om för att se vad det var som hade hänt. Då såg Jojjo att han hade gjort en liten miss i bedömningen. Eller ja, liten var den väl inte precis... Det var ingen kanin han hade lyckats fånga, utan en Krokofant! En Krokofant var bland de farligaste djuren i hela skogen. Dessutom smakade inte köttet ett dugg gott. Krokofanten stirrade Jojjo in i ögonen. Han var allt annat än glad över att få en krok i sin svans. Jojjo såg hans huggtänder närma sig och blundade för att avsluta livet med lite värdighet. Men så plötsligt blev det helt tyst.

Leonbergern Ida hade sett vad som hände från sin glänta i skogen. En Krokofant för henne var bara en liten småsak som aldrig bekymrade henne. Men när hon såg den lilla lurviga vovven rusa efter Krokofanten insåg hon att han inte skulle kunna klara sig utan hennes hjälp. Hon sprang allt vad hon kunde fram till de två djuren. Snön yrde bort från hennes guldröda päls. Hon älskade att ta det lugnt i snön, men när det gällde en annan hunds liv, blommade lite energi till liv. Innan Krokofanten hann göra lilla Jojjo illa, hade Ida tagit ett rejält tag om honom, öppnat sin lilla godislåda av plast och stoppat in honom i den. (Det är från denna historia som godiset Krokofant kommer i från, men det är en mycket längre historia än vi får plats med här).

Jojjo öppnade sina ögon och fick se en enormt stor leonberger framför sig och en Krokofant inburade i en jättelik plastlåda. De såg in i varandras ögon, Ida och Jojjo, och då insåg Jojjo att Leonbergern kanske var rätt så snäll ändå. Med så stora, fina, bruna ögon och med en Krokofant inburad i en plastlåda, kunde man ju inte vara så farlig egentligen.

- Varför hjälpte du mig? frågade Jojjo, förvånad över den stora hundens generositet.

- Det är inte alltid så lätt att vara liten. Jag har bara stora vänner och skulle gärna vilja ha en liten vän som dig. Men alla små hundar är alltid rädda för mig för att jag är så stor. Det är inte så kul att alltid bli kallad klumpeduns och stortass. Jag är faktiskt ganska snäll och smidig. Men just nu är jag väldigt ensam, alla andra är antingen för stora eller för små för att vilja umgås med mig. Och du är ju så rädd för mig att du skakar!

Leonbergern Ida såg lite ledsen ut, vände sig om och började gå från platsen. Jojjo visste inte vad han skulle göra. Han var inte rädd för hunden Leonberger längre och han hade också alltid velat ha en stor vän.

- Vänta!!! Det är inte som jag är rädd, det är som jag fryser! ropade Jojjo efter Ida.

- Fryser? Ida skakade på sig och ner föll en massa guldröd päls rakt på Jojjo som stod mellan Idas tår. Värmen spred sig meddetsamma i hans kropp och Jula kom springandes för att också få känna lite värme.

- Jag önskar att alla fick ha en vän som du, sa Jojjo lyckligt och kramade om Leonbergerns stortå.

Julen firades i glädje och lycka. Ida och Jojjo hade funnit varsin ny vän. Idas päls och vänskap värmde Jojjo hela vintern, men det gjorde även kärleken från den nya hjärtevännen, Miniatyr Kaffekoppen Jula...