2 april 2006 Jazz, Bamse och Estrella är MH-beskrivna sedan tidigare men nu var det dags för de allra första Blizzmajazzisarna! Visst har jag funderat på att låta MH-beskriva Stina, mest för att bevisa att det inte är så svart på vitt med mh-beskrivningar, att visa att en halvtokig hund faktiskt kan genomgå en mh-beskrivning med lysande resultat. Men det har aldrig blivit av och den här gången så hade hon ont i sina tassar (klorna) så det blev inte aktuellt nu heller. Men Dimma, Tjorven, Boogie och Simson var alla redo att prövas!

Eller njae, nu ljuger jag så att jag nästan tror mig själv... Redo och redo, det var dom kanske men inte jag inte. Jag mindes med fasa Estrellas MH när hon rymde vid varje moment som gick att rymmas vid. När hon simmade iväg och jagade fåglar eller när hon vid avståndsleken såg andra roligare händelser på avstånd - barn som fiskade. Kort sagt var det en mindre katastrof. Att släppa en hund lös vid jaktmomentet som låg på en udde mellan två sjöar när hennes största intressen är 1. Fåglar, 2. Vatten & 3. Matte är bäddat för trubbel. Särskilt när avståndet mellan intresse 2 och 3 är en milsvid, djup avgrund.

Så jag såg framför mig en hel del missöden. Att Dimma och Tjorven skulle rymma. Att Tjorven skulle bli vettskrämd för ljud för all framtid (hon hoppade över ett högt staket som valp när hon hörde ett skott) osv osv. Jag såg framför mig många händelseförlopp, det ena värre än det andra. Testledaren blev dessutom väldigt irriterad över Estrellas flykter och ville bryta ett antal gånger.

Nåväl, utöver dessa skräckscenario så skulle det givetvis bli lite spännande att se vad som fanns i valpisarna. Dimma var den som var mest spännande, hon är idealhunden att MH-beskriva egentligen. 17 månader, totalt råmaterial. Aldrig hört ett skott såvitt jag minns, helt otränad på överraskningsmoment eller ljud. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå, det jag trodde var att passivitetsmomentet skulle gå käpprätt åt skogen, hon skulle reagera på ljud men inte bli rädd och hon skulle rymma. Den jag trodde skulle klara det allra bäst var Simson. Matte och husse hade dock inte samma tilltro =) Boogie och Tjorven skulle tillhöra dom mer försiktiga och Tjorven skulle bli livrädd på skottet. Japp, det var mina funderingar innan plus då rymningar.

Dimma var först ut, 7.45 skulle vi vara på plats - en hiskelig tidpunkt när man fortfarande befinner sig på USA tid såklart, men även i vanliga fall för lata Jenny & Dimma. Tjorven skulle också vara där samtidigt men först ut var Dimsen. På vägen dit hann Dimma gå upp i varv. Hon trodde nog att vi skulle på utställning och pep och skällde för varenda hund hon såg utanför bilen och när vi kom fram var hennes förväntningar enormt höga. "VAAAAAAAD ska hända???" pep och skrek hon hela tiden. Detta resulterade såklart i att hon var mer än lycklig när hon äntligen fick hälsa på folk i det första momentet och följsamheten blev såklart nemas problemas. Jakten nappade hon på direkt och hon greppade och bar upp men efter tidsintervallen som dom går efter. Hon lekte glatt med trasan men stack både då och vid jaktmomenten.

Jag kände en jätteklump i magen och förväntade mig ilskna blickar när hon bara sprang och retades med trasan och vägrade att komma. Men testledaren var så trevlig och glad och skrattade mest åt Dimmas beteende. Puh... Det tog en stund innan jag fick in henne men sen upptäckte hon att jag hade smaskigt USA godis i fickan och kom faktiskt ganska så snabbt därefter när jag kallade.

I övrigt så reagerade hon som väntat, inga stora överraskningar förrän vi kom till spökena. Där blev jag mäkta imponerad. Hon ställde sig framför mig direkt och skällde mot dom men det var endast olika former av lekinviter enligt testledaren. Hon förstod direkt att det var människor och sprang också fram till dom direkt hon fick. Hon höll på att dra omkull mig flera gånger innan dess för att hon ville fram till dom =) Kort sagt - hon ansåg inte att spöken var ett dugg läskiga! Simson agerade ungefär på samma vis. Han tyckte i och för sig att dom innebar ett visst hot men han tvekade inte att kolla upp dom när det väl var tillåtet. Boogie och Tjorven däremot gillade inte spökena. Tjorven försvann ner för slänten och stannade där tills dom var avklädda. Boogie stirrade på deras ansikten och tyckte inte att mannen såg något annorlunda ut ens efter han hade tagit av sig sin förklädnad för huvudet =)

Nu har det hunnit gå en vecka sedan vi var på MH-beskrivningen så jag har hunnit glömma en del, men jag tyckte att dom skötte sig bra och Tjorven var föresten helt oberörd på skottet! Mycket oväntat. Dimma reagerade lite men fortsatte att busa lite efterår och stack inte någonstans men hon fick en femma ändå. Simson ville attackera skramlet efter att det hade skramlat och var helt klart den som presterade bäst. Boogie hade heller inga som helst problem med skramlet. Testledaren tyckte att vi hade hundar som hade lätt för att glömma och var lekfulla och att det var positiva egenskaper. Det jag märkte mest med Dimma var ett ointresse ganska så snabbt. Hon hade ingen kvarstående rädsla på något moment men hon brydde sig liksom inte heller.För att göra en lång historia lite kortare så kan ni kika på deras och mammas Estrellas resultat genom att klicka här: MH 2006. Tack till Christel för att du fixade allt och tack till mina duktiga valpköpare för att ni kom!