Jag satt på marken.
Regnet föll och den ljusa asfalten blev snabbt mörkare. Det kändes som att varje droppe var en tår. En tår som snabbt blev tusentals, miljontals tårar. Mitt hjärta höll på att brista av sorg men jag kunde inte, fick inte visa det. Jag svalde och reste mig upp igen. Det gällde att vara stark, det gällde att sätta honom först den lilla tid han hade kvar.

Jag öppnade dörren och möttes av honom. Trots sjukdomen så var han glad. Alltid så glad. Svansen viftade och han tvättade mitt ansikte. Han förstod att jag var ledsen, trots mitt försök att dölja det. Vi gick tillsammans in i huset. Rutinerna var många, han skulle ha sina mediciner, sina vitaminer och sin specialkost. Inget av det kändes jobbigt. Det var vår tid tillsammans, vår tid att försöka få varandra att må bättre. Jag - för att rutinerna fick mig att känna att jag gjorde allt jag kunde för honom. Han - för att rutinerna fick honom att leva. Han hade aldrig varit så vacker som han var nu. Pälsen glänste och var fyllig. Hans ögon var pigga och han var bara så vacker. Jag rörde vid honom, kramade om honom och han visade lika mycket kärlek tillbaks som jag gav. Det var han och jag nu, han och jag tillsammans på en väg mot döden.

Det fanns hopp inom mig. Jag sa det inte till någon. Istället sa jag till alla att han skulle dö, att han kunde dö vilken minut som helst. Men inom mig kände hjärtat annorlunda. Vi skulle klara det här, vägen mot döden skulle svänga mot annat mål.

Det var svårt att förstå att han var så sjuk som han var. Hade jag inte upplevt de senaste månadernas kamp, så hade jag aldrig trott det.
Jag gav honom hans nya leksak och han skakade den så att jag kunde känna vinddraget från dess rörelser. Han var lycklig, han levde för stunden.

Det närmade sig midnatt och jag gick upp för trappan för att gå och lägga mig. Han reste sig och gick vid min sida hela vägen upp, så som han gjorde varje kväll. Det kändes tryggt att stödja mig mot honom i trappan. Min hand nådde precis ner till hans rygg. Det var en trygghet jag inte ville vara utan.

De senaste nätterna hade han legat vid min fotända, men nu flyttade han sig och lade sig tätt intill mig på min arm. Jag klappade honom, höll om honom, tills han flyttade sig en stund senare. Han tog farväl. Min älskade vän tog farväl.

Natten var orolig, han vaknade flera gånger så jag släppte ut honom och somnade igen. Jag minns inte mycket från den natten, jag var så trött efter flera månaders vakande. Men jag minns morgonen, jag minns att jag inte hann ge honom hans medicin. Jag öppnade ytterdörren och han tittade på mig. Han låg utanför dörren, till vänster, och hade precis vaknat. Han sprang efter de andra hundarna som rusade ut för att skälla på en man som gick utanför staketet. Jag hann bara stänga dörren.

Ett konstigt skall hördes och jag öppnade dörren igen för att ropa in hundarna. Men alla kom inte. Jag såg en hög på avstånd, en hög som såg ut som en stor sten. Jag kisade med ögonen för att kunna se bättre, men jag förstod redan då vad som hade hänt.

Han låg på sidan med ögonen öppna. Jag försökte flytta honom, men orkade inte. Jag föll ner på marken och höll om honom. Fortfarande grät jag tyst, jag ville inte att han skulle bli orolig.
Det blåste och träden fylldes av fåglar som vakade över hans kropp.

Han var borta.
Våra vägar hade skilts åt och jag led i tysthet över att han tvingades gå den sista biten själv.