Det regnade ute.

Himlen var fylld av mörka moln som gjorde allt för att bli av med dropparna som gav dem dess ångestfärg. En kraftig blåst sattes igång för att göra vädret värre.

Någonstans nere bland löven på marken, gick Johan. Som vanligt var han på väg hem när vädret var som värst. Hans dag hade inte varit speciellt annorlunda i jämförelse med de föregående. Det var bara det att just denna dagen firade han något inom sig själv; ett eget litet ettårs jubileum.

Det var svårt för någon utomstående att förstå hur mycket den dagen betydde för Johan, vilket gjorde att han aldrig hade berättat för någon vad det var som hade hänt. Ett leende spred sig över hans läppar. Fötterna, som var täckta av de relativt dyra skinnskorna, stannade upp för ett ögonblick och hela kroppen andades in den rena luften. Munnen med de såriga läpparna öppnades och innan regnet hade hunnit sippra in, kunde man höra det som Johan så ofta hade sagt det senaste året: "Jag älskar livet!!" Det var dock inte mycket som hände i hans liv. Hans föräldrar var döda sedan två år tillbaka och några vänner hade han aldrig haft lätt för att skaffa. Ändå, där var något som fick honom att älska livet. Något som fick honom att leva vidare, trots alla motgångar.

Leendet sjönk och förvandlades till en beslutsam min. Fötterna bestämde sig för att fortsätta framåt och resten av kroppen följde med. Löv efter löv blåste undan framför honom. Han såg det som att löven, liksom träden, hade respekt för honom. Vart han än gick, vart han än kom, så fanns det inte ett löv kvar när han satte ner sin fot. Men vad han var mest stolt över, var att växtrikets konung, Trädet, hade respekt för honom. Om ändå hans föräldrar hade sett honom nu! Han som hade varit så rädd för träden när han var liten! Hans vägran att gå ut under sina första sju uppväxtår, berodde till stor del på de stora, groteska saker som växte upp ur jordens innandöme. Men nu var han fri från rädslan. Han hade stirrat stint på varenda träd han hade sett under loppet av nio månader. Sen hade han tagit fram sin pennkniv och ristat in ordet RESPEKT i varenda ett av dem. Så nu var allt omvänt. Sju år av rädsla var överfört till respekt från trädens sida. Det var därför, endast därför, som han nu kunde vandra fritt bland träden och dess avkommor, löven.

Regnet öste fortfarande ned och himlen började att mörkna ännu mer, men denna gång av naturliga orsaker, natten skulle komma på sitt dagliga besök. Hemmet var inom synhåll, vilket gjorde att Johan gav ifrån sig en lättad suck. Mörkret var något han ogillade starkt. Man visste aldrig vad som sökte skydd i det. Människor förändrades till det sämre när det blev mörkt. Det gick inte att lita på någon, inte ens träden.

Han sprang den sista biten för att vara säker på att klara sig utan att drabbas helt av mörkrets inbrott. Med vana stängde han dörren och låste den med de fyra låsen som satt längs dörren. En knapp vid sidan av dörren satte igång larmet som kontrollerade hela husets dörrar och fönster. Det var inte rädslan av att få något stulet som gjorde att han hade larm och fyra lås. Det var rädslan av att någon skulle kunna ta sig in i huset under tiden han var där. Någon som kom direkt från mörkret och var förvandlad till det sämre. Någon som skulle kunna skada honom.

Ytterligare en knapp fanns inom räckhåll och efter ett lätt tryck på den, tändes alla husets lampor. De var alla utom den i hallen, kopplade till samma uttag. Lampan i hallen var dock alltid på och nedanför den hängde ett skåp fullt med oanvända glödlampor. Det var hans reservskåp, i fall att någon av de för tillfället fungerande lamporna skulle gå i sönder. En tredje och sista knapp i hallen satte i gång husets samtliga radio- och TV-apparater på behaglig volym. Först nu kunde Johan känna sig lugn. Han tog av sina ytterkläder och skor, hängde respektive ställde dem vid en stol under hallspegeln. Det var kallt i huset, men det störde honom inte. Han stördes ej heller av den lukt som fanns i hela huset. Kanske märkte han inte den, eller så ville han inte märka den. I vilket fall som helst så fanns den där. Johan hade inte vädrat en dag i sitt liv. Att ha ett fönster eller en dörr öppen, fick honom att känna sig naken.

Den starka, uppenbara lukten av förruttnelse skulle varit svår för en besökare att ignorera. Men i och med att han aldrig hade några besökare, fanns det ej heller någon som kunde störas av lukten. Lukten var en del av hans ett års jubileum. Den var en påminnelse om vad som hände den dagen för ett år sedan. Han gick in i vardagsrummet för att sätta sig framför TV-n. Han var dock inte ensam, det satt redan någon där.

Johans föräldrar dog i en bilolycka ett år innan det hela hände. Han var fortfarande väldigt deprimerad över det som hade hänt och höll sig för sig själv. Det fanns ingen han kunde prata med även om han hade velat; han hade hela tiden levt ensam med sina föräldrar som de enda vännerna. Huset var arvegods. Det enda som han hade kvar efter sina föräldrar. Johan ansåg att de fortfarande levde inom husets fyra väggar, vilket gjorde att han helst ville hålla sig där. Det var hans trygghet.

Direkt efter föräldrarnas död påbörjade han sin trädjakt och gick endast ut de timmar om dagen som han använde till att skära i träd. De matvaror han behövde, köpte han i olika affärer som fanns i närheten av träden. Inte förrän ett halvår senare, när han kom till en liten jourbutik som låg nära hans hem, beslöt han sig för att alltid gå och handla i samma butik. Inne i affären jobbade en tjej i 19-års åldern. Varenda gång Johan öppnade dörren till affären och den lilla klockan slogs mot rutan, vände hon sig mot honom och log. Hon var den enda, förutom hans föräldrar, som hade lett mot honom. Det var det som fick honom att älska henne så mycket.

De pratade aldrig med varandra. Det var bara de vanliga fraserna som han dock kom så väl ihåg.

-Hej!

-Hej.

Hon slog in varorna, tittade därefter på honom, log och sade:

-Var det bra så?

Johan nickade, hon svarade med summan. Han betalade och hon gav honom hans påse. Mer var det inte. Men det betydde så oerhört mycket för Johan. Detta upprepades varje dag i ett halvår och inget kunde få honom att sluta tänka på henne. Han ville så gärna ta kontakt med henne, men i och med att de aldrig pratade på riktigt, vågade han inte vara den som tog första steget. Antagligen, vilket han inte visste, så brydde hon sig inte om honom. I hennes ögon så var han bara en vanlig kund. En i mängden.

Han älskade henne. Han älskade henne mer än vad han hade älskat sin mamma. Flickan hade vackert brunt, långt hår som räckte ända ner till midjan. Oftast hade hon det uppsatt på något sätt, men det var de få gånger hon hade det nere, som han tyckte om henne som mest.

Hennes havsblå ögon var perfekt placerade i hennes underbart vackra ansikte. Hennes hy såg så len ut att han undrade hur det skulle kännas att få röra vid den gång på gång. Johan hade bara sett övre halvan av kroppen, den andra befann sig under disken, men det han såg älskade han. Han fantiserade ofta om delen han inte såg. Vad brukade hon ha på sig? Byxor? Vad använde hon för skor? När han kom hem från affären varje dag, brukade han ta fram sin mammas skor och prova och fantisera. Han ville ha henne.

Till sist klarade han inte av det längre. Det var en blåsig höstdag som skulle komma att bli hans jubileumsdag. Han väntade utanför butiken tills hon hade stängt. Genom fönstret såg han hur hon satt inne vid disken och räknade pengar. Hon såg så koncentrerad ut. Hennes långa hår var utsläppt och vackrare än någonsin, hennes läppar slöt sig gång på gång om ett blankt, grönt äpple. Hon var ensam i butiken.

När hon kom ut ur affären och hade låst den, lät han henne gå några meter innan han började att gå efter henne. Just den biten mellan butiken och hans hus som hon var tvungen att passera, var full av träd. Hans träd. Hon hann inte gå långt förrän han gick i fatt henne och knackade henne på axeln. Hon vände sig om, men han kunde inte se hennes ansikte. Det var så pass mörkt och lampan ovanför dem lyste endast upp hans eget ansikte. Han kunde inte se hur hon reagerade. Om hon blev glad, eller rent av rädd. Han kunde inte se hennes min förrän efteråt.

Hon såg honom. Länge hade hon äcklats av mannen som stod framför henne. Länge hade hon förstått att han tyckte om henne. Han var en sådan som hon och hennes vänner skrattade åt varje kväll hon kom hem. Rädslan smög sig sakta längs hennes kropp. Vad ville han?

Det var mörkrets fel. Det var mörkret som gjorde det. Mörkret förvandlar alla till det sämre. Hade det varit ljust ute, så hade han aldrig gjort det. Allt var mörkrets fel. Man kunde inte lita på någon när det var mörkt. Inte ens sig själv. Hon skrek. Johan visste inte vad han skulle göra. Han ville inte göra henne illa, han bara råkade stöta sin vassa träpåle in i hennes mage. Först då, när hon ramlade bakåt, lyste ljusskenet upp hennes ansikte. Hennes ögon var uppspärrade och man kunde tydligt se hennes frågande min.

Vägen mellan affären och huset var trång och mörk. Gatlamporna var få. Det brukade sällan vara någon som gick där, särskilt inte sent på kvällen i blåsoväder. Han tog hennes kropp och bar henne i sin famn hem till sitt hus. Ingen hade sett dem. Han stängde dörren. Låste alla fyra låsen, tryckte på larmknappen, tände lamporna och satte på TV- och radioapparaterna. Därefter bar han in henne till TV-n där han satte i henne i soffan för att iaktta hennes sår. Såret, som var mer som ett blodfyllt hål, var så djupt att flickan helt logiskt ej skulle ha kunnat överlevt, men där hon satt i soffan, tyckte han sig kunna höra en svag andning. Han lade sitt huvud i hennes knä och började att sjunga lågt på en sång han hade hört så ofta av sin mamma när han var liten. Den handlade om en riddare från fjärran land som nästan dog i sökningen efter den perfekta hustrun. Till slut fann han henne och de levde lyckliga resten av sina liv.

Det är svårt att avgöra hur länge Johan låg i hennes knä och sjöng samma sång om och om igen, men det var i alla fall tillräckligt länge för att flickan skulle hinna förblöda till döds. Den förut benvita soffan täcktes med tjocka, röda blodsdroppar. Johan märkte det inte. Han hade aldrig varit så lycklig som han var nu. Äntligen hade han den han älskade hos sig.

Tiden som följde var den viktigaste i Johans liv. Flickan hette Lena, Johan hade själv döpt henne. Johan vägrade att se henne som död. Deras förhållande var det underbaraste han hade varit med om. De grälade aldrig och han fick alltid bestämma vad de skulle göra för att fördriva dagarna. Eftersom Lena inte kunde gå, satt de mest framför TV-n hela tiden. Johan brydde sig inte. Bara han fick stanna hos den han älskade.

Men nu, på deras ettårsdag kändes det inte som förr. Johan började känna sig lite uttråkad. Visst tyckte han fortfarande om Lena, men han saknade henne som hon var då, för ett år sedan.

Nu på deras jubileumsdag, var hon konstigare än vanligt. Hon verkade inte alls vilja fira dagen som han så gärna ville. Han satte sig brevid henne i soffan och lät blicken glida över de olika tidningsurklippen som låg framför honom. Det var speciellt en bild av Lena han tyckte mycket om. Hon log och man kunde riktigt se hur len hennes hy var. Johan strök sitt finger längs bildens yta med hopp om att få känna hur hennes hy en gång kändes. Men det gick inte. Det sträva urklippets brytning mot hans mjuka finger fick honom att rycka till. Han klarade inte av att ha det så här längre.

Hur han tog sig ut ur huset och gick mot affären, mindes han inte. Han bara stod där rätt som det var. Utanför affären. Hennes affär. Det var någon annan som jobbade där nu; en flicka ungefär i samma ålder som Lena.

Klockan plingade igenkännande när han gick in genom dörren. Flickan, som reagerade vant på klockans ljud, vände sitt huvud mot Johan och log. Hon log mot Honom. Genast kände han samma känsla han hade känt för Lena i början. Han ville ha henne. Han visste ju hur man gjorde nu, han visste hur man fick den man älskade. Han behövde bara vänta tills det blev mörkt.

Det blåste ute. Stormen som, utan undantag, försökte blåsa bort allt som kom i dess väg, var aggressiv. Irritationen över alla föroreningar som Jorden hade givit den, hade växt sig stor och stark. Stormen ville inget hellre än att hämnas på de svaga, försvarslösa krypen som levde på den färgglatt beklädda ytan som omringade Jorden.

Johan ställde sig under ett träd för att undvika blåsten till den del det var möjligt. Han drog jackan tätare om sig och huttrade till. Inte nog med att det blåste, det var en iskall vind. Blåsten störde honom, men inget kunde få honom att ge upp sitt mål. Han skulle ha henne. Det var inte lång tid kvar nu, det visste han. Butiken stängde på samma tid som den hade gjort då, för ett år sedan. Genom fönstret som fanns framför trädet, kunde han se hur koncentrerad hon såg ut.

Det var inte länge sedan hon började i affären och hon ville inget hellre än att göra det rätt. Hon behövde kvällsjobbet för att kunna klara av ekonomin nu när hon och hennes pojkvän äntligen skulle flytta ihop. Vad hon dock ogillade var tanken på att få gå ensam hem från butiken. Just denna kväll kunde ingen komma och möta henne, vilket gjorde henne illa till mods när hon gick ut genom dörren och låste den. Det var så mörkt ute.

Han iakttog henne noga från sin plats under trädet. Vad hon var vacker! Inget, inget skulle hindra honom från att få henne. Hon var hans redan när han såg henne i butiken tidigare på dagen. Johan var så upptagen av att iaktta hennes rörelser, vilket gjorde att han antagligen inte märkte att blåsten grep tag i trädet som han stod under. Hur skulle Johan kunna veta att en man tidigare på dagen hade stått och sågat i trädet, men när han kommit halvvägs gått in i huset brevid som var hans hem, för att det blåste så oerhört mycket? Hur skulle han kunna veta att stormen skulle avgöra hans öde? Att stormen skulle fälla trädet över honom som blev hans död?

Vad han dock visste, men ignorerade, var att man inte kunde lita på någon när det var mörkt ute.

Inte ens träden.