16 januari 2006 Ibland är livet inte snällt. Det fick vi uppleva idag när Nala, min fodertik och familjen Olssons familjemedlem, dog plötsligt. Hon blev tre månader gammal. Eller nej, imorgon skulle hon fyllt tre månader. Jag kan inte förstå rättvisan i att en sådan ung valp, en sådan levnadsglad liten tjej, inte ska få leva mer... Jag förstår inte.

Nalas matte Kattie ringde mig under dagen och berättade att något hemskt hade hänt. Jag förstod meddetsamma vad som hade hänt, men ville inte ta in det. Tänkte tyst i mitt huvud att allt skulle fixa sig, att det kunde vi ordna upp. Men det gick inte. Det gick inte att hjälpa.

Nala hade varit ute och busat med Bozzie (från Estrellas första kull) och matte var där inne när hon hörde ett skrik. Hon sprang ut och såg att Nala låg ner med sitt framben felvänt mot bakbenet. Hon skrek men när Kattie hade tagit henne i sin famn så var hon livlös. Hon försökte att blåsa liv i henne och få igång hennes hjärta men det var redan försent. Lilla, söta, underbara Nala var borta. För alltid.

Hon kan ha halkat och slagit i huvudet samtidigt som hon vred sitt ben kanske... Men mest troligt är att hon dog av "plötslig död". Ett tråkigt, jobbigt, irriterande, ilsket samlingsnamn för de fyra eller fem orsaker som kan orsaka just plötslig död hos unga hundar. Det sker hos alla raser och hos valpar upp till ett år ungefär. Jag har läst väldigt mycket om det, bett min veterinär som föreläser om det att skriva en artikel till vår tidning. Varit rädd för att det skulle drabba Dimma men nu så kanske det har drabbat Nala... Det kan vara hjärtat, det kan vara magen/tarmarna, det kan vara hjärnan - det finns många bovar och givetvis finns det ingen som helst tvekan om att hon ska obduceras. Det finns inga alternativ när något sådant här händer, för vår ras skull och för min och Nalas ägares skull. Nala hade även varit lite orolig natten till idag. Inte sovit hela natten som hon brukade utan varit lite busig.
Tyvärr så händer det även i vissa fall att man inte får någon orsak även om man obducerar, men jag hoppas på att vi kan få ett svar.

Nala var den första hund jag har valt helt själv från dag 1. När hon föddes som tik nummer två så slog det mig direkt att det var henne jag skulle ha. Jag satte på henne det rosa bandet, samma färg som Dimma hade. Det fanns ingen direkt tvekan under hennes uppväxt, när hon väl kunde gå så valde hon mig också. Hon var den som tydde sig till mig som mest och jag blev mer och mer fäst vid henne. Nala var inte den som var snyggast anatomiskt kanske men jag trodde på henne. Hon hade den grövsta benstommen jag har haft på en tik. Ett underbart sött huvud och en vacker, röd färg. Vid veterinärbesiktningen visade det sig att hon hade en inåtrullad vulva. Det hade jag sett redan innan iofs men det spelade ingen roll. Jag var då så fäst vid henne att jag inte sparade henne för avels skull utan för att jag helt enkelt inte kunde sälja henne. Och då spelade ingen roll om hon så hade haft en testikel på huvudet eller tre ben - hon var den som var min.

När valparna var runt fyra veckor så ringde jag upp Kattie och frågade om dom skulle kunna tänka sig att ha en valp till. Hon blev jätteglad men var ju tvungen att diskutera med familjen. Det blev dock en extremt kort diskussion, det dröjde inte länge förrän hon samma dag ringde upp och sa att dom hade bestämt sig. Den enda nackdelen med familjen Olsson är at dom bor ca 3,5 timmar från mig med bil. Men det allra, allra viktigaste var att Nala fick en bra familj såklart.

Vi beslöt att hålla det hemligt för familjens son, Måns. Måns var så otroligt glad för Bozzie som dom redan hade och när han fick veta att Kattie och Göran skulle ner till mig för att hälsa på och samtidigt titta på valpar (men absolut inte köpa...) så följde han glatt med. Göran åkte över till Danmark och skulle hämta Måns och Kattie senare på dagen.

Måns sken av lycka av att få busa med valparna och han vek aldrig undan för vassa tänder eller för att han var uttråkad. Han är en sann hundvän trots sin ålder när det oftast brukar vara mer populärt med datorer och tv-spel. Kattie och jag fortsatte att spela teater för Måns och jag bad Kattie att hjälpa mig att skriva in lite uppgifter på papper och så (när hon i verkligheten skrev under fodervärdsavtal m.m).

Senare på dagen kom Göran tillbaks och Kattie och Måns gjorde sig klara för avfärd. Måns gick från valparna med tunga, tunga steg. Jag hade redan smugit ut Nalas flyttkartong utanför huset. Allt var gjort utan att Måns märkte någonting =) Han såg ledsen ut och gick och satte sig i bilen utan att säga många ord. Jag tittade på honom och såg hur han satt och hängde med huvudet.

Jag frågade Göran om han inte ville komma in och titta snabbt på valparna. Allt ingick i planen och Göran följde med mig in för att hämta lilla Nala. Sen öppnade han dörren till baksätet och satte Nala bredvid Måns. Jag har nog aldrig sett någon blir så chockad som Måns blev. Han gapade stort och trodde inte på oss när vi sa att Nala skulle med honom hem. Han sa hela tiden: "Nä. Ni skojar med mig.". Stackaren var helt chockad! Jag bad dom att komma ut ur bilen igen så att jag kunde ta foto på dom och Kattie berättade senare att Måns fortfarande inte trodde på det ens när dom var på väg hem. Men han var sååå lycklig över sin nya familjemedlem, så lycklig. Hon döptes till Nala av familjen och hennes officiella namn var Blizzmajazz Triple Five Soul, ett namn som jag hade velat ge en valp väldigt länge och det var det namnet som gjorde att det fick bli en märkeskull.

Bozzie och Nala fann genast varandra och hade mycket glädje för varandra och busade massor. Nala var väldigt framåt och familjen var oerhört glada för henne. Hon var en väldigt speciell valp.

Det känns så overkligt alltihop. Om det bara hade varit en dröm, så att vi kunde få vakna upp imorgon och ha Nala hos oss. Så att jag kunde få träffa henne igen i Köping som det var bestämt. Hon skulle få träffa sin kompis Dimma och sin mamma Estrella och ställas ut för första gången. Jag såg så mycket fram emot att få träffa henne igen och att få se Dimmas glädje. Dimma känner igen alla sina syskon och eftersom hon spenderade så mycket tid med sina halvsyskon är jag helt övertygad om att hon känner igen dom också.

Men nu går det inte. Vi får aldrig träffa henne mer... När jag gav henne den där pussen dagen hon flyttade så var det den sista hon någonsin skulle få av mig. Jag grät den kvällen, jag ville inte skiljas från Nala men visste att hon skulle få det jättebra i sin nya familj och det var inte rätt mot mina hundar eller mot Nala att ha en till hund hemma hos mig.

Jag har gråtit hela dagen, av maktlöshet att inte kunna hjälpa Nalas familj att slippa smärtan. Av sorg för att en sådan underbar glädjespridare inte fick finnas mer, att vi aldrig fick träffa henne som vuxen eller se henne växa upp. Sorg för att jag har mist min första Blizzmajazzare som hunnit få ett hem, en liten valp på tre månader. Jag hann inte ens börja på hennes egna sida.

Jag tar tillbaks det jag skrev om att 2006 skulle bli ett bra år häromdagen. Jag börjar snart sluta hoppas. Det kan aldrig vara rätt att en liten levnadsglad valp ska behöva dö.

Vi saknar dig, tjejen. Hoppas att du och Bamse kan busa tillsammans var ni än är.