Sacha på sin favoritplats, Ållekulla, sommaren 2006.

25 december 2006 12 år och åtta månader av mitt liv är delvis ett avslutat kapitel. Lilla Sacha finns inte mer. Minnena finns där men kommer att avta sakta för att till slut vara väldigt få. Jag önskar att det fanns en minnesbank som lagrade alla bilder och alla tankar för evigheters evighet. Men det finns inte något sådant, det enda man har till hjälp att säkert minnas är skrift och foto.

Den 8 mars 1994 föddes lilla Sacha, min allra första hund. Hennes mamma var en schäfer och hennes pappa en golden retriever. Det skulle dock dröja två månader innan vi kom in i varandras liv. Jag hade inte en tanke på att skaffa hund men ödet ville annorlunda. Jag var anmäld till en skrivarkurs som kostade 1500:-. Men jag hade precis flyttat så mannen som höll i skrivarkursen ringde mitt gamla telefonnummer och Jason som svarade gav inte honom mitt nya. Så jag hörde inget från dom och Jason missade att berätta för mig att dom hade ringt. Jag stod där med 1500:- som brände i handen och funderade på hur jag bäst skulle spendera dom...

Min dåvarande pojkvän Eric ville ha hund men jag hade aldrig varit speciellt förtjust i hundar. Hans favoritraser just då var dock schäfer och golden så jag kollade in annonserna i söndagens Sydsvenskan och såg det ultimata att spendera mina slantar på - blandrasvalpar mellan just hans favvisraser - pris 1500:-!

Sacha åtta veckor gammal.

Mamma följde motvilligt med mig och tittade på valparna i Börringe. Jag var helt inställd på en hane men det fanns bara två tikar kvar. Och där satt hon, lilla Sacha. Inte så framfusig som sina syskon och väldigt söt.

Vi åkte därifrån och jag var helt såld såklart men mamma och pappa tyckte att det var en väldigt dålig idé att skaffa hund och stöttade inte den idéen överhuvudtaget. Men jag hade bestämt mig, jag skulle köpa den söta valpen. Jag visste inget om hundar och lånade alla böcker som gick att låna på biblioteket och läste och lärde mig under veckan som gick. När jag sen skulle hämta Sacha så fick jag ingen som ville/kunde köra mig men i sista minuten körde mina föräldrars vän Monica mig dit.

Det var en varm men samtidigt lite läskig känsla att sitta med lilla valpen i famnen. Och hur skulle mina två katter reagera? Sacha tyckte såklart att dom var spännande men lite läskiga och katterna gillade inte alls Sacha till en början. Dom fräste och flyttade på sig när hon försökte lägga sig bredvid dom.

Jag och Eric gjorde vårt bästa med Sachas uppfostran samtidigt som vi nog gjorde alla fel man kunde göra i fostran av en hund... Vi kastade stenar och bollar till henne vilket resulterade i en totalt stentokig hund. Hon dök som en säl, ner till botten och hämtade upp de största stenarna hon kunde hitta. Hon stannade länge under vattnet och var hon än hade sin uppvisning så blev folk lika imponerade av henne varje gång.

Sacha i sitt rätta element - vatten.

Jag gick många kurser med Sacha och aktiverade henne väldigt mycket. Hon hade ett rikt liv och vi hittade på massor av skoj tillsammans. Det fanns dock två problem, hon skällde så gott som alltid - när hon blev glad eller arg - och drog enormt i kopplet. Jag försökte verkligen med alla kända och okända metoder men hon gav sig inte, skällandet och dragandet försvann inte.

Men hon var väldigt duktig på att gå lös och jag gick ofta med henne, Jazz och mina två katter Mini och Bamse lösa i Staffanstorps centrum. Hon var en lydig och smart tjej även om hon gjorde en del bus då och då. Sacha hade armbågsdysplasi och var allergisk mot människor och damm. Allergin försvann dock ganska så bra med tiden.

Sacha fick en allergichock som valpis, här är hon svullen runt ögonen.

Hon var en väldigt glad hund, en skojig hund. Vi skaffade dock hund nummer två (Jazz) lite för tidigt. Vi tyckte att Sacha var vuxen nog men hon var bara åtta månader. Ja, som sagt, alla är vi barn i början...

Sacha var en fena på det mesta.

Det tog en del av Sachas "barndom" men hon och Jazz blev goda polare. Dom var dock aldrig tokiga i varandra, inte som Stina. Stina älskade Sacha, det var verkligen hennes stora idol.

På julafton i år så åkte jag till rastplatsen med mina hundar. Pappa skulle komma dit med de som han hade hemma hos dom, Tjorven, Estrella och Sacha. Jag peppade Stina lite innan dom kom och sa att Sacha skulle komma snart. Hon blev jätteglad som vanligt, viftade på hela kroppen och stirrade på grinden. När bilen sen kom så stod hon förväntansfullt och tittade. In kom Tjorven och Estrella men Stina fortsatte att ha blicken på bilen, väntandes på Sacha. Men ingen Sacha kom, hon var kvar hemma och det gick att se på Stina att hon blev nedstämd. Stina har inga kompisar direkt men Sacha var hennes idol och hennes trygghet.

Sacha med en av sina favvisleksaker, bollen.

Sacha hann bo med mig och Jazz i tre olika lägenheter i Staffanstorp. Men så parades Jazz 1998. Jag bodde med hundarna och födde upp kullen hemma hos mina föräldrar och när vi skulle flytta tillbaks till lägenheten så vägrade Sacha hoppa av mina föräldrars bil. Jaja, tänkte jag, hon får väl följa med dom hem en dag till. Men dagen efter var det samma sak och på den vägen blev det. Hon flyttade hemifrån! Sedan dess har hon bott hos mina föräldrar men givetvis sovit hos mig då och då. Det blev jobbigt när jag flyttade till Linköping, det blev så definitivt då att hon inte bodde med mig längre. Sacha verkade inte så glad över det heller, plötsligt var hennes kompisar helt borta! Men varje gång hon kom upp och hälsade på var det ett kärt återseende och hon följde med mig upp ibland och stannade. Sacha gillade dock aldrig Bamse och Estrella var väl inte hennes största favorit heller. Nu på senare tid så var det Roy som blev Sachas hackkyckling.

Hon hade många knutor den sista tiden och haltade lite lätt på frambenet och var aningen vek i bakstället. Hon hade dessutom blivit döv och hade blodöra emellanåt. Vi hade börjat förbereda oss på att det var dags snart men Sacha var ständigt så glad och pigg att det var svårt att fatta det slutgiltliga beslutet. På Julafton reagerade jag dock på att hon inte kom fram och hälsade lika intensivt som vanligt och att hon vid ett tillfälle låg för sig själv i grovköket. Dessutom så hamnade hon i bråk med Jazz och det har nog hänt sammanlagt två gånger under deras livstid. Jag såg inte vad som utlöste det men dom stod och visade tänderna mot varandra. Hon visade heller inget intresse för bollen hon fick i julklapp av mig. Allt detta fick mig att reagera lite men samtidigt så åt hon sina julgodisar och det var så mycket annat att tänka på den dagen så jag tänkte inte mer på det.

Så på Juldagen var jag ute och tittade i affärer och mamma och pappa kom också dit. Vi gick runt lite i en-två timmar och sen åkte vi hemåt på varsitt håll. Alla hundar var med i våra bilar och efter ett tag ringde mamma mig och berättade att Sacha var skadad. Hon hade tydligen pipit till när Tjorven hade hoppat in i bilen innan idag och nu när dom skulle släppa hundarna på rastplatsen så hade Sacha suttit och skakat i bilen. Hon kunde inte gå på sitt bakben, det hängde som att det var av och i fel vinkel. Jag blev helt ställd, jag trodde att det var vi som skulle bestämma när det var dags, inte att hon skulle hamna i en sådan här sits. Jag ringde Torkel men fick inte tag i honom så mamma och pappa kom till mig och så åkte vi till Djursjukhuset i Helsingborg. Jag tog med mig Stina, tanken på att Sacha skulle försvinna ur hennes liv var riktigt jobbig och jag hoppades att det skulle vara rätt beslut att låta henne få veta vad som hände med Sacha. Tjorven var också med och Sacha låg i baksätet. Jag öppnade dörren och såg henne ligga där. Hon tittade på mig men viftade inte på svansen. Sacha viftade alltid på svansen annars så det högg i hjärtat direkt.

Jag satte mig nära henne och la hennes huvud i mitt knä och klappade henne hela vägen till Helsingborg. Hon hade pigga ögon och sa inte ett ljud. När vi kom fram och tog henne ur bilen så såg jag hur illa det var ställt. Benet var löst och helt oanvändbart. Starka mamma bar henne in och först fick vi sitta i väntrummet och vänta. Jag var orolig att hon skulle ha ont och när vi kom in på väntrummet så sa sköterskan att det inte såg ut som att hon hade ont. Men jag vet att hundar inte behöver visa smärta genom att skrika och ett ben var ju liksom av! Så vi begärde att få smärtstillande till henne vilket hon också fick. Nu var Sacha riktigt pigg och ville resa sig upp flera gånger men lyckades inte. Hon satt upp och flåsade och ville bara därifrån. När vi väl hade bestämt oss för att ta bort henne så kom sköterskan in med pappret som jag skulle skriva under samtidigt som hon ville se min legitimation. Jag hade faktiskt den med mig för en gångs skull men jag trodde aldrig att jag skulle behöva använda den till något sådant här.

Stina tog farväl av Sacha innan vi lastade ut henne.

Sacha skakade av rädsla. Hon ville inte vara inne på djursjukhuset och vi funderade på att ta ut henne till bilen. Men så sa dom att hon skulle få lugnande nästan direkt och då trodde jag att hon skulle slappna av så vi tog in henne till ett "avlivningsrum" dom hade... Men hon slutade inte att skaka, inte ens efter att ha fått lugnande. Hon slutade inte att skaka förrän hon fick den sista sprutan med narkos och somnade in. Det var väldigt fridfullt och gick snabbt men det gjorde rejält ont i mig att hon hade varit rädd och att jag förstod att det här inte var vad Sacha ville. Jag visste att det inte fanns några alternativ men vi gav upp före Sacha gav upp, så var det bara.

Jag gick ut och hämtade Stina så att hon skulle få se och lukta. Hon hade även fått säga hej då till Sacha i bilen innan vi tog in henne på djursjukhuset. Sacha låg på ett bord så Stina kunde bara snusa på tassen. Hon viftade på svansen, luktade snabbt på flera tassar och gick sen mot dörren. Hon var småstressad, det märktes. Tjorven fick också komma in och ta farväl. Jag hade bett om att få en sax så jag kunde klippa av tussar av pälsen till mig och mamma men ingen kom så jag letade genom skåpen och hittade en själv och klippte av två tussar. Sen lämnade vi Sacha och gick. Det var skönt att få komma hem och vara i fred. Jag lade Sachas pälstuss bredvid Bamses och grät både för henne och för Bamse igen.

Det spelar ingen roll hur kort eller hur lång tid man får ha sina hundar hos sig, det är alltid jobbigt att mista dom på många olika sätt. En hund som dör tidigt innebär också en chock. En hund som dör som gammal innebär att vardagen blir helt annorlunda och att en stor trygghet försvinner. Nu fick jag det lättare i och med att Sacha inte bodde hos mig längre. Vi hade inga rutiner tillsammans som mamma och pappa hade med henne. Men det är alltid tungt att mista en vän, en trygghet som har funnits där sedan länge. Utan Sacha hade jag haft ett helt annat liv idag. Utan hundar troligtvis, utan de vänner jag har fått genom hunderiet. Utan Sacha hade inte Stina haft ett lika givande liv.

Sacha har verkligen haft nio liv som en katt, hon blev till och med påkörd av en bil en gång rakt framifrån. Hon var mycket som en katt också, uppfostrad av mina katter Bamse och Mini som jag hade då. Självständig, envis, mysig och med ett helt katastrofalt hundspråk.

Jag saknar dig, Sacha, du lärde mig mycket om hundar och vi hade mycket roligt tillsammans. Jag hoppas att du och Bamse tar hand om varandra och att du inte visar dina gamla tänder för honom jämt och ständigt... Puss på dig, lilla Sacha.

Sista bilderna på Sacha i rummet efter att hon fick somna in.