Jag hade hört talas om dem. De skrämde mig. Varje gång jag gick förbi huset, blev jag skräckslagen. Det hjälpte inte ens att jag var man. Sekten. De kallades för Sekten. Jag brukade se dem när jag smög förbi huset, rädd för att de skulle se mig. Varje dag, en gång om dagen, radade de upp sig utanför det skräckinjagande huset, som påminde om en stor, sliten lada. Några ställde sig uppe på varandra, bildade någon slags symbol. Någon spelade märkliga melodier på dragspel. Usch, jag kände mig illamående! Jag ville veta vad de sysslade med där inne. Det gick rykten om att de ogillade barn, lemlästade kaniner och tittade på Bingo-Lotto. Varför hade de kommit till just min lilla by... Jag var livrädd, men jag var tvungen att passera deras hus varje dag för att komma dit jag skulle. Jag kunde inte låta bli att stirra på dem när jag gick förbi. Han med flugan verkade vara ledaren. Han såg bister ut, allvarlig och sträng. Kläderna han bar var alltid mörka, med en liten röd, pittoresk fluga runt halsen. Undras om flugan var en symbol. Där var en annan man i vit skjorta som också hade en fluga runt halsen, men han höll sig alltid i bakgrunden. Kanske var han blyg, men ändå utvald till något viktigt. Kanske var han ledarens bror. Sekten. De bar konstiga kläder allihop. Dåliga kopior av Fantomendräkter. Jag hade ofta undrat för mig själv om de var ett gäng efterblivna vuxna. Utstötta ur samhället, samlandes i något som liknade en lada. Deras enda dröm hade varit att se ut som Fantomen. Usch. Jag skämdes för mina tankar. De såg inte efterblivna ut, om man bortsåg från kläderna. Tvärtom, deras ögon lös av intelligens och elakhet. Det kanske var en inavlad sekt. Ett gäng fruktansvärda nazister som hade avlat på sig själva för att få fram den perfekta rasen. men i så fall borde det ha funnits åtminstone en kvinna i närheten och jag hade bara sett män.
Bara män. Usch igen, min homofobi gjorde sig påmind. Under hela min uppväxt hade män stött på mig, försökt att få mig också att bli bög. Jag hatade dem. Kanske alla i sekten var homosexuella. Usch, bara de inte fick syn på mig. Sekten. Jag undrade varför de lemlästade kaniner. Eller ryktet hade kanske blivit omvänt med tiden. De ogillade kaniner, men lemlästade barn! Ett gäng kannibaler undangömda från omvärlden. Usch, usch, usch! Någon gång skulle de sättas dit. Jag skulle vara den som kunde vittna.
Varje dag iakttog jag dem på väg tillbaks dit jag skulle. Det var då de brukade komma ut ur sitt hus och rada upp sig. Ungefär som inför en fotografering. Jag visste att de var knepiga. Något var fel. Mig lurade ingen! Sekten. Jag sög lite på ordet. Sekten. Det lät makabert, precis som det var i verkligheten. De var makabra, jag var normal. Efter en stund gick de alltid tillbaks in i ladan. Usch, jag ville inte ens tänka på vad de gjorde där inne! Jag skulle aldrig våga mig ända fram till huset. Tänk om de såg mig och drog mig in i det makabra! Jag ville inte tänka på det, utan skyndade mig som vanligt därifrån. Det kändes som om någon förföljde mig. Det prasslade, jag hörde steg. Men så fort jag vände mig om, blev det tyst. Ingen här, ingen där. Jag var på väg dit jag skulle. Jag bodde i ett kollektiv, men bara temporärt. Det var därför jag inte kallade det för mitt hem. Men alla höll med mig om att det var en sekt som bodde i det gamla ladaliknande huset. Jag sprang sista biten. Ingen kom efter mig. Någon ropade. Det var mat. Jag åt. Tänkte på vad jag skulle göra åt sekten. Kanske de skulle försvinna om jag satte eld på deras hus. Huset bestod av torrt trä, så det skulle säkert brinna snabbt. Men tändstickor, vem kunde ge mig tändstickor. Hon i flätorna hade alltid varit snäll mot mig, det var hon som tillagade maten. Jag kom inte ihåg hennes namn, utan drog henne i den vita rocken: -Du! Tändstickor? Har du det? Hon log mot mig. -Tändstickor? Vad ska du med det till? -Sekten. Jag måste fixa det nu innan det blir värre. Har du några jag kan få? I en ask? Plötsligt var hon inte snäll längre. Hon vägrade att ge mig tändstickor, sa att vi inte fick använda sådana. Jag hatade när de sa till mig vad jag fick och inte fick! Usch, jag hatade dem alla! Vita, fula rockar hade de på sig. Hon i flätorna var också dum och ful. Jag skrek högt, sparkade Flätan på benet, kastade mat på en annan vitrock. Någon kom springandes, allt blev plötsligt svart. ----------------- Jag vaknar upp, utan tändstickor. Fastbunden i min säng. Jag hatar när de gör så. Remmar runt handleder och anklar. Det skaver. Jag har frågat förr varför de gör så mot mig. De riktigt dumma vitrockarna brukar skratta, säga att så gör man med schizofrena psykfall. Jag är inget psykfall. Nu ska jag tänka ut en plan, i morgon ska jag iaktta sekten igen. Sen kanske jag får belöning när jag avslöjar dem och kan köpa mitt eget hem. Utan vitrockar. | |||||