Jazz för ett par veckor sedan

Stina fyllde nio år denna dag, men jag hade tankarna någon annanstans. Jag hade funderat hela veckan på hur jag skulle göra med Jazz och visste att Torkel jobbade kväll på torsdagar. Jag ville göra det en kväll när det inte var en massa folk runt omkring mig, när det var lugn och ro.

Jag hade gjort en del förarbete, läst på om kremeringsställen, funderat på om jag istället skulle begrava henne. Jag fick inte allt det praktiska att gå ihop, jag ville inte lämna henne ifrån mig att läggas i ett ensamt kylrum efter det var klart. Men just denna dag stod allt klart för mig. Jag skulle ta med henne hem efteråt och själv köra henne till kremeringen dagen efter. Jag såg det hela tiden som en lyxig förmån att ha, att få se över allt i lugn och ro. Men tårarna rann hela tiden medans jag gjorde det. Jag hade mailat till ett par personer som visste allt om mig och min relation till Jazz, och förberett dom på att jag nog skulle göra det här snart. Allt för att jag inte skulle kunna backa ur så lätt.

Jag hade inte bestämt någon tid med någon någonstans. Ville inte fundera på detta långt i förväg utan ville bestämma mig samma dag. Tyvärr blev det så olyckligt att just denna torsdag var Stinas födelsedag. Mamma kom hit på dagen med godis till Stina och dom andra. Jag bad henne ta ett par foto på mig och Jazz och tog ett par foto på henne med Jazz. Men jag berättade inte vad jag hade i tankarna.

Jag & Jazz


Jazz & mamma


Roy & Jazz

Jazz fick en rejäl portion av onyttig burkmat på förmiddagen och hon sken upp när hon såg att det inte var tråkigt lightfoder. Just till henne hade jag också gett Roys supersmakliga högenergifoder de senaste dagarna. Vid två-tiden skickade jag ett sms till Torkel och frågade om jag fick komma på kvällen och det var inga problem. Jag hade inte bestämt mig än till 100% men jag ville ha möjligheten och jag ville sikta in mig på det. Jag försökte jobba lite men det gick inte så bra. Jag la mig hos Jazz i hennes bädd och myste men jag kände inget behov att spendera varenda sekund med henne just denna dagen. Det kan låta konstigt i era öron, men jag har sagt farväl till Jazz i två år nu. Jag har gjort alla "en sista gång" utflykter under de här två åren. Jag var med henne i Ållekulla en sista gång, var på djurparken med henne en sista gång, hade ett kalas så hon fick träffa sina tvåbenta vänner en sista gång. Jag har försökt att leva med henne som att varje vecka har varit hennes sista. Jag har väldigt sällan lämnat henne hemma, sett till att inte vara bortrest för länge från henne. Allt som man kan göra för henne, det har jag gjort.

Det var en vacker sommardag just denna dag och jag hade lovat Stina att hon skulle få åka och simma på sin födelsedag. Givetvis skulle Jazz också få följa med så jag lastade in henne och Jazz i bilen och vi gav oss iväg till Saxtorpssjöarna. Sist dom var och simma så tyckte Jazz att det var skoj men simmade bara ett par korta stunder. Men nu...

Både Stina och Jazz blev så lyckliga. Särskilt Jazz simmade länge runt, runt. Hon njöt, slöt ögonen och bara njöt. I vattnet var alla problem som bortblåsta, med starka ben, inga fukteksem som kliade, inget behov av att få kissa. Hon höll sig kvar i vattnet ända tills jag tyckte att hon skulle gå upp. Hon bara stod och blundade lite och mös. Men hennes ögon var pigga och strålade. Just där och då så kändes det som en omöjlighet att få låta henne somna in idag. Hon var ju så lycklig, vad hade jag för rätt att ta denna lycka från henne så att hon aldrig skulle få simma igen?




Jazz med pigga ögon

Efteråt gick vi en runda i sanden, jag såg att Jazz försökte kissa över Stinas kiss men inget kiss kom. Då påmindes jag om hennes problem. Att tumören med all sannolikhet nu ville ta över hennes kropp. En förbaskad liten skrumpen sak som vi hittade för exakt två år sedan när vi plockade bort livmodern på henne. Vi opererade bort den, en tumör som visade sig vara rejält elakartad men väl avgränsad. En tumör som hon trots det borde känt av för länge sedan och som skulle orsakat blodiga uriner. Men Jazz hade inget besvär av den och diagnosen då var att hon mycket väl skulle kunna märka av den snarast.
Ett tag senare så gjorde vi ultraljud och såg att den kom tillbaks men inte förrän nu började den ställa till problem. Hon fick två urinvägsinfektioner ganska så nära inpå varandra i tid och den sista var inte snäll mot henne. Men hon blev frisk från den också. Men att hon hade tappat så mycket muskler på ryggen berodde troligtvis också på samma tumör.

Detta i kombination med hennes dåliga bakben och en flåsighet som kom på senare tid, gjorde att jag började anse att det var nog. Men vilken tapper hund hon var, från att ha varit en hund i ung ålder som skrek så fort man råkade trampa lite lätt på henne, en överdramatisk hund, så sa hon nu aldrig ett ljud. Gnällde aldrig, var bara så nöjd, så nöjd med livet. Snubblade hon så satt hon där och väntade tills jag kom och lyfte upp henne. Viftandes på svansen gick hon sen direkt vidare till nya äventyr.

Efter simmandet så åkte vi och handlade lite godis och mat och Jazz var så där underbart mysig som hon blir när hon är lycklig och trött. Hela hon mös hela tiden av att få vara med och att ha fått simma. Hemma igen så var hon superglad, tog ett tuggben i munnen och fintade dom andra hundarna. Hon skrattade med tänderna, så som bara Jazz kan skratta.

Just då kändes det rent idiotiskt att ens ha tänkt tanken att låta henne få somna in. Hon var så nöjd och lycklig, så glad över sin flock. Jag satte mig utomhus i en stol och tänkte och tänkte. Lät tiden gå utan att bry mig om hur mycket tid som flöt förbi. Sen gick jag in och hämtade hennes bädd som jag tänkte ha med mig i bilen. La den på marken och hon gick direkt dit och la sig i den.

Hon fick ligga där och mysa en stund innan jag bad henne flytta sig så jag kunde lasta in den i bilen. I bilen la hon sig också i den. Hon viftade på svansen när hon fick hoppa in i bilen, viftade på svansen åt att få åka till veterinären =( Det visste ju inte hon såklart men för mig blev allt ännu mer jobbigt.



Jag hade Stina och Dimma med mig i bilen. Jag hade ju tyvärr dessuto hittat en knuta på Stinas kind samma dag och Dimmas sår på benet var vätskefyllt så jag tänkte kolla upp dom först. Stina skulle fått följa med oavsett, det var ju hennes mamma som skulle få somna in.

Vi kom dit och jag var totalt rödgråten men samlade mig och gick in i receptionen. Det var en av de sköterskor som jag tycker bäst om som stod där och då blev det svårare att säga varför jag var där. Jag svalde och svalde men kunde ändå inte prata. Så jag sa snabbt varför jag var där och att jag skulle vänta på Torkel ute vid bilen.

Vädret var fortfarande så underbart vackert och skönt. Klockan var ca halv sju på kvällen och Stina, Dimma och Jazz var alla lugna. Jag var så oerhört glad att jag hade tröttat ut Jazz genom att låta henne simma. På så sätt skulle det inte bli lika dramatiskt i och med att hon låg och sov nästan hela tiden.

Torkel kom ut och vi tittade på Stina först. Det var en tandrotsböld eller en tumör hon hade fått. Den var för hård för att vara en böld så det lutade mot tumör. Som en femkrona i diameter. Hon var tvungen att röntgas och opereras snabbt så jag ska dit på måndag. Sen tog vi en titt på Dimmas sår och det skulle vi bara avvakta med.

Sen gick vi mot änden av bilen där Jazz låg och pratade lite. Jag hade fortfarande inte bestämt mig helt till 100% men Torkel hjälpte mig att fatta beslutet. Han sa att han trodde att det var dags snart oavsett, om jag inte gjorde det idag så skulle jag behöva komma in en annan dag snart trodde han. Egentligen hade det i och för sig inte spelat så stor roll exakt vad Torkel sa, han kan gissa efter sin medicinska expertis men vi hade inga nygjorda undersökningar på henne och jag kände Jazz betydligt bättre än vad han gjorde. Men det dövade såklart mitt samvete en del och även om Jazz hade en bra dag idag så skulle det med all sannolikhet komma betydligt sämre dagar ganska så snart.

Eftersom vi inte hade någon tid bokad egentligen så var Torkel tvungen att gå in igen för att titta till en hund. Jag bad honom att ta med sig det han behövde och komma ut igen när han var klar. Det blev en ganska så lång väntan och jag satte mig där bak i bilen med alla hundarna, öppnade bakluckan och grinden helt så att det var full frihet ut. Men ingen av hundarna var ens intresserade av att lämna platsen. Det var ett otroligt lugn och vi spenderade tiden med att mysa och kela, alla tre. Jazz var trött efter simningen men gjorde som hon alltid har gjort - tvättade mitt ansikte för att tvätta bort tårar och för att lugna mig. Jag var lugn utåt sett, försökte att inte gråta, men har man levt tillsammans i 12,5 år så lär man känna varandra väldigt väl. Jazz kunde läsa mig som en öppen bok och jag kunde läsa henne väldigt bra.

När hon sov så störde jag inte henne, då klappade jag de andra hundarna samt skickade ett sms till de mobilnummer jag hade i nya mobilen. Jag fick tillbaks många kramar och för varje kram jag fick, skickade jag vidare den till Jazz. "Här kommer en kram från Pirre", viskade jag i hennes öra. "Här kommer en från Lena". Jag sa även om och om det som jag alltid har sagt till henne, två meningar som jag alltid har använt inför kurser, utställningar, alla situationer där hon har behövt peppas eller bara för att hon är hon. "Du är så duktig och så fin. Du är Jennys bebis.".

Jag filmade ett par väldigt korta snuttar på mobiltelefonen, ska försöka lägga ut dom en dag. Det är bara knappt någon minut sammanlagt och hon sov mest. Men jag filmade även hennes bröstkorg, där jag såg hennes hjärtslag. Vi satt och låg där och väntade. Hörde fågelkvitter och kände ljumma vindar komma in genom bilen.

Torkel kom ut för att försäkra sig om att vi verkligen skulle göra det här. Han skickade sedan ut en annan av mina favoritsköterskor som satte en kanyl i hennes ben och gav henne lugnande. Hon kämpade emot det lugnande, tittade storögt på mig och försökte tvätta sina tassar. Jag log, det var Jazz i ett nötskal. Alltid så renlig, allt skulle alltid tvättas och hon tackade alltid efter kel genom att tvätta ens hand eller ansikte.

Det dröjde igen innan Torkel kom ut med fem stora sprutor. Precis innan han kom ut så tyckte jag att hon andades mer sakta och hon fnyste till i kroppen två gånger. Torkel gav henne först en spruta och sen en till. Då fnyste det till i kroppen igen, desto mer. Men två var allt som behövdes, sen sov hon stilla. Det märkliga var att jag kände exakt när hon försvann. Direkt när hjärtat slutade slå och hon var borta.

Hon låg så fint med huvudet mellan sina tassar, så som hon hade sovit en stund innan. Allt tog nästan en timme men det gjorde inget, vi fick en lång rofylld stund tillsammans. Efteråt åkte vi direkt hemåt och Stina blev genast stressad och satt så nära mitt förarsäte hon kunde och flämtade snabbt. På hemvägen dök det upp så många minnen som hade varit försvunna så länge. Tårarna forsade när vi närmade oss hemmet.

Vi skyndade oss hemåt, mamma var där och skulle köra till jobbet så hon hann se Jazz i någon minut innan hon var tvungen att köra. Alla utom Stina var framme och kollade Jazz. Jag lät bilen stå öppen så att dom kunde göra som dom ville. Estrella blev brydd och hoppade in i bilen och la sig hos henne. Roy och Dimma kollade henne ofta och Stina låg en bit från bilen.

Det kändes inte fel att lämna henne i bilen. Jazz har faktiskt aldrig någonsin i hela sitt liv varit ensam utan någon hund eller människa. Hon klarade inte det, blev så väldigt ledsen. Men i bilen kunde hon ligga i timmar utan problem så det kändes ändå bra att ha henne där. Vi gick ut och tittade till henne flera gånger och hundarna snusade på hennes tass. Det blev lite kyligt på kvällen och hon blev kallare ju mer timmarna gick så jag la den fina pläden (med hennes namn inbroderat) över henne som vi fick av Lena L på hennes 11 års dag.

Jag gick och la mig men kom på att jag hade glömt klippa av en bit av hennes päls. Jag gick ut igen och kände att hon luktade medicin, jag tror att det var avlivningsvätskan som fick henne att lukta så. Så även hennes päls hade mist sin lukt och jag grämde mig att jag inte hade klippt av den tidigare. Jag hade ett enormt dåligt samvete hela kvällen och natten och frågade mig själv om och om igen varför jag hade gjort det, varför jag hade låtit henne somna in.

Morgonen efter ringde jag till Krematoriet i Hässleholm och frågade om det var ok att komma och det var det. Jag lastade in Estrella i bilen så att hon också skulle få säga farväl. Jag kände mig väldigt tom, som att jag körde av ren vana bara samtidigt som tårarna rann. Men jag kände mig väldigt förnuftig och det kändes väldigt bra att fullfölja allt, det var min plikt att göra det så bra som möjligt för henne i livet och efter livet. Krematoriet låg på landet och man gick in genom ett sött hus. Vi gick ut för att lyfta ur henne ur bilen men jag sa att vi kunde ta hennes pläd också och det är jag väldigt glad för. Det hade runnit lite blod ur nosen men när vi lyfte henne kände jag att hon luktade och märkte att hon hade blött lite på sidan.

Vi lade henne på en bår och körde in henne i ett rum som luktade väldigt illa. Men fortfarande kändes det som att jag gjorde helt rätt. En lukt försvinner, och det kändes som att det var dags att skiljas när jag lämnade henne i rummet. Jag sa inte ens hej då, det var redan gjort så många gånger.

Jag tittade på urnor och det fanns många fina, men en ensam som stod bakom de andra så den valde jag. Hon är klar på måndag. När jag körde därifrån så kändes det rätt allting. Jag är så glad att jag gick tillväga exakt som jag gjorde. Gav henne en fin sista dag, tröttade ut henne, satt med henne i bilen en lång stund, tog hem henne och körde henne själv till kremeringen. Men frågan var fortfarande, fattade jag rätt beslut för hennes skull?

Jag vet ju att hon inte ville dö. Hade hon kunnat prata så hade hon sagt att hon ville stanna, det vet jag. Men idag - två dagar efter så känns det ändå som rätt beslut. Jag kommer att sakna henne i evigheters evighet, hon var min stora trygghet i livet. Hon fanns där genom två långa förhållanden och fem flytter. Hon fick träffa Bamse och Diablo, och mina två katter Mini och Bamse, hon fick ett liv med sin älskade dotter Stina och vara med och se Estrella föda fram två kullar. Hon fick mängder av tvåbenta vänner som följde henne och som brydde sig om henne. Som hejade fram henne i utställningsringarna och som alla tyckte att hon var speciell.

Och det var hon. Hon var en lycklig, glad hund som vann priset "gladaste tik" i Mörtlösa två år i rad, som blev champion det året hon fyllde tio. Som trots ovana hundägare (i början) fortsatte att vara en så harmonisk hund. Som endast visade tänderna för att skratta och som skakade med hela käken när hon var glad. Jag kan skriva hur mycket som helst och jag ska sätta ihop en text om hennes liv men det blir senare.

Ett stort, stort, stort tack till alla er som har visat er omtanke på alla sätt och vis. Det betyder väldigt, väldigt mycket och det hjälper mig en hel del. Jag är faktiskt ok. Nu rinner såklart tårarna väldigt fort, men jag är ändå ok. Jag hade som sagt lyxen att vänja mig vid tanken. Jag slapp chocken av att hon dog plötsligt. Jag var förberedd och det gör att det känns ok, även om hennes tomma bädd bredvid min säng ger mig hugg i magen varje gång jag passerar.

TACK!


Jazz dagen innan