Thomas gick sakta över Trädgårdstorget. Huvudet var nedsänkt, blicken var tom. Det dunkade inom honom. Magen värkte, hjärtat slog snabba slag, tårarna… Tårarna ville ut.
Det var måndag. Början på en ny vecka, en ny vecka utan henne.

Han var snart framme nu. Porten till lägenheten stirrade ovälkomnande på honom.
”Kom inte hit. Du som bara orsakar sorg. Vänd om.”.
”Kom inte hit”, var bland det sista hon hade sagt till honom. ”Lämna mig i fred, Thomas.” Han hade lämnat henne i fred, något han ångrade varje sekund sedan dess.

Anna, grannen mittemot. Hon var vacker men omedveten om det själv. Redan när hon flyttade in kände han attraktionen mellan dem. Thomas hade aldrig haft en tanke på otrohet förr, men ju mer han pratade med henne, ju mer han såg henne, desto mindre oroade tanken honom.

Thomas flickvän var borta mycket. Hon arbetade långa dagar och hade lång resväg till och från sitt arbete. Han själv studerade och var hemma en hel del. Det fanns många tillfällen för Anna och Thomas att lära känna varandra, att umgås. Och just så blev det, ödet ville att det skulle finnas en bindning mellan dem.

Vänskapen övergick i kärlek. Ett behov. Anna hade precis det som Thomas saknade i sin flickvän. Annas värderingar, hennes syn på livet, hennes intressen – hon var hans tvillingsjäl. Båda tänkte ständigt på varandra och viljan att röra vid varandra blev alltför stor. Bara hon nuddade vid honom så rös han.

Hon klagade på att hennes händer var torra, han erbjöd sig att smörja in dem till henne. Thomas fingrar utforskade varje del av hennes hand, hans fingertoppar mot hennes. Varje rörelse blev som en direkt stöt in i magen. Han fortsatte att känna sig fram med fingrarna. Händer, armar, ansikte, läppar… Han tog hennes ansikte i sina händer och kysste henne. Ömt och länge.

Den dagen älskade två tvillingsjälar med varandra. Det fanns inget samvete som bröt genom kärlekens väggar. Ingen oro för framtiden. Inga tankar. Det fanns bara Anna och Thomas, tillsammans, nära varandra.

”Jag vill att du stannar här för alltid”, sa Anna till Thomas en dag. ”Jag vill att du blir min, bara min”. Thomas visste att hon skulle säga så någon gång men hade inte velat tänka på det innan det skedde. Han var kär i Anna, men han hade känslor för sin flickvän också. Flickvännen var hans trygghet, deras liv var så komplicerat. Släkt, vänner – allt var sammansvetsat. Thomas såg in i Annas ögon och bet ihop. Han visste inte vad han skulle säga till henne. Tystnaden var olidlig för Anna. Inte ett enda ord kunde han säga till henne. Anna gick in i ett annat rum och stängde dörren bakom sig. Thomas visste inte hur han skulle göra så han gick.

Det gick två dagar, sen stod han inte ut längre. Återigen stod han utanför hennes dörr och knackade lätt. Anna öppnade dörren och det högg till i honom när han fick se henne. Anna, hans älskade Anna. Utan ett ord släppte hon in honom. Han försökte förklara hur han kände, att han inte kunde lämna sin flickvän. Det var så mycket praktiska saker som var jobbiga att ta tag i. Han kunde ju inte såra sin flickvän, hon skulle bli alldeles för ledsen.

”Lämna mig i fred, Thomas. Kom inte hit.”. Anna lät inte honom förklara färdigt. Hon hade hört tillräckligt. Thomas gick igen. Det gjorde ont och han grät, men inte framför Anna. ”Det skulle nog lösa sig bara hon fick tid att tänka”, tänkte han. Men tiden fanns inte. Halv fem, måndag morgon, hörde han ambulansen utanför. Thomas vaknade direkt av sirenerna och gav sig ut i trapphuset. Tidningsbudet stod framför Annas dörr och såg tagen ut. Dörren var öppen och utan att tänka sprang Thomas in i Annas lägenhet.

Hon hängde rakt framför honom. Ett rep satt fast i taket och var virat runt hennes vackra ansikte. Hon hade ett vitt nattlinne på sig, ett nattlinne som Thomas hade tagit av henne många gånger. Det fanns inte ett uttryck i hennes ansikte, allt var över. Thomas slängde sig om Annas ben. Lyfte upp henne för att ge henne luft. Men allt var för sent och ambulansmännen kom in för att ta hand om Anna. Tårarna rann, han grät och skrek. Vad hade hon gjort? Vad hade han gjort?

Thomas flickvän kom inrusandes och tog ut honom därifrån. Hon visste inget om Annas och Thomas förhållande, hon trodde bara att han reagerade som vem som helst som hade hittat Anna skulle gjort.

Han kunde inte dela sin sorg med någon, ingen visste. Anna hade inte lämnat något brev, inte ens en liten lapp. Ingen förklaring, inget avsked. Ett enda litet ord hade gjort så mycket. Ett enda ord. Men inget fanns kvar till honom att hålla fast vid.

Han öppnade porten och gick in. Trappsteg efter trappsteg försvann under honom. Hennes dörr såg så van ut. Thomas ville så gärna knacka på, han ville att Anna skulle öppna precis som vanligt. Hade han bara vetat, skulle han ha lämnat tryggheten. Tryggheten kunde han vara utan, men kärleken… det gjorde så ont, så fruktansvärt ont.

Det luktade mat inne hos honom. Flickvännen var hemma tidigt. En påse stod på bordet, fylld med varor. Av ren vana började han att plocka in. Mjölk. Kaffe. Bröd. Tandkräm. Schampo. Handkräm… Han öppnade det lilla locket och luktade. Anna. Det luktade Anna.

Han ville ha henne tillbaka, hålla om henne en sista gång. Få känna hennes lukt, hennes hy, hennes hår. Men allt var för sent och en förbaskad handkräm var allt han hade kvar som påminde honom om henne. Thomas tog handkrämen med sig och låste in sig på toaletten. Han tittade sig själv i spegeln och grät. Handkrämen gav honom så många minnen, han visste inte hur han skulle hantera allt. Förtvivlan borrade ett djupt hål in i honom och ingen skulle någonsin kunna fylla det.

Hans flickvän ropade. Det var mat. Thomas torkade tårarna, slängde kallt vatten i ansiktet, bet ihop och gick ut till köket. Det var måndag. Början på en ny vecka. En ny vecka utan henne.